I maj i år skrev jag i en krönika på den här sidan att frågan om ett medlemskap i den Europeiska Unionen egentligen var en alldeles för komplicerad fråga för att besvaras med ett enkelt "ja" eller "nej." I grund och botten är EU ett sätt att reglera medlemsländernas förhållande till varandra och till Unionen som helhet – att gå ur innebär att det förhållandet omregleras och omförhandlas, men inte att det försvinner.
Jag trodde då, som många andra, att det brittiska folket skulle ta sitt förnuft tillfånga och inte kasta ut det europeiska barnet med unionens badvatten, men jag hade fel.
Storbritannien röstade för en "Brexit" och allt tal om att – med parlamentsbeslut, andra folkomröstningar eller bakvägar – behålla landet i EU är inget mer än önsketänkande, och dessutom ett farligt sådant. Tilliten är fortfarande det demokratiska systemets viktigaste resurs, och att efter så många löften gå rakt emot den uttryckta folkviljan skulle leda till såväl brittisk som europeiska instabilitet och urholka förtroendet för demokratin.
De brittiska politikerna har lekt med elden, och det brittiska folket har fattat sitt beslut. Det måste respekteras både av politikerna själva, och av de europeiska grannländerna.
Samtidigt får det inte råda något tvivel om att det inte går att plocka russin ur kakan. Vissa brittiska politiker menar att landet även i fortsättningen ska ha tillgång till den gemensamma marknaden och att britter fortfarande ska kunna njuta av de sociala förmånerna i sina grannländer, samtidigt som EU-medborgare hindras att komma till London eller Norwich för att arbeta.
Det är ett förslag som i princip innebär en bevarad union, men en uppdelning av medborgare i ett A- och ett B-lag. Det är och måste naturligtvis vara helt oacceptabelt.
Vilken lösning man kommer att arbeta fram är svårt att sia om, men det är av yttersta vikt att en den kommer på plats så snart som möjligt. I den riktningen togs ett viktigt steg när Theresa May igår utsågs till premiärminister; nu har Storbritannien åtminstone en ledning som går att förhandla med.
May blir landets andra kvinnliga premiärminister, och i ett annat läge hade symbolvärdet i det kanske varit någonting att glädjas åt. Nu måste man i stället se till att hon blir det utan att ha fått en enda röst, efter ett internt maktspel i Torypartiet som varit så fyllt av förräderier och cynism att det får det att vändas i magen även på de mest rutinerade betraktare.
Den populära TV-serien House of Cards handlar om en cynisk amerikansk president – men när verkligheten faktiskt överträffar dikten, känns det mer passande än någonsin att den är baserad på en brittisk förlaga.
På sätt och vis är det signifikativt för landets ambivalens att personen som ska leda landet ut ur EU, själv röstade och kampanjade – om än svalt – för att landet skulle stanna. Alla de ledande figurerna på nejsidan har antingen slagits ut eller frivilligt dragit sig tillbaka, och därmed lämnat åt någon annan att leda landet genom dess svåraste politiska kris sedan krigsslutet. De har ställt till med en ordentlig röra – och nu kan de bara hoppas att någon annan städar upp den åt dem.
May och den regering hon utser kommer att ha en svår och mycket lång väg att vandra. De kommer att möta motstånd, och de kommer att få klä skott för väljarnas besvikelse när livet efter Brexit inte blir så bra – eller i varje fall inte så annorlunda – som nejsidan sade att det skulle bli.
Visst kan man säga att Storbritannien har tagit kontrollen över sitt eget öde igen. Men det är en kontroll som kostar mer än den smakar. Och smakar den av någonting, så är det helt säkert av bitterhet.