LEDARE: Må välfärden överleva kriserna

Regeringens passivitet riskerar att driva upp arbetslösheten och därmed skapa stora underskott i de offentliga finanserna.
Vad vi ser just nu är en passiv
allianspolitik som kan leda till samma ekonomiska moras som vi upplevde i början på 1990-talet med Carl Bild som statsminister.

Redan vet vi att kommuner och landsting får det mycket tufft de närmaste åren. Konjunkturinstitutet betonar i sin rapport att kostnaderna för socialbidrag kommer att öka till följd av den stigande arbetslösheten. KI bedömer samtidigt att staten måste skjuta till resurser till kommuner och landsting. Annars finns kommer uppsägningar och besparingar på områden som det egentligen inte finns utrymme att spara på. Om vi inte ska backa tillbaka till fattig-Sverige.

Den som är arbetslös och utan a-kassa måste ha någon form av försörjning, den som utförsäkras från sjukkassan måste också fortsatt ha ett värdigt liv liksom många äldre. Kommuner och landsting måste få nya resurser i form av konstruktiva statsbidrag som utjämnar de orättvisor som redan börjat bli tydliga.
Det krävs därför snabba besked till kommuner och landsting om ökade statsbidrag för att undvika fler uppsägningar som undergräver trygghet och välfärd.

Stora utbildningsinsatser är nödvändiga för att varslade och arbetslösa ska få vässa sina kunskaper för framtiden och inte passiviseras. Dessutom bör småföretagen stimuleras. Ekonomin måste stimuleras. Krafttag måste till, men är alliansregeringen mäktigt detta? I dag är det mest långbänk och ett evinnerligt velande.
Kommer vi att ha råd med välfärdspolitiken i framtiden? Självklart, men inte med en regering som tydligen trivs bäst i en högkonjunktur, men tappar fotfästet när de ekonomiska kurvorna pekar nedåt.

Kraftiga statliga skattesänkningar gör nu att kommuner och landstig tvingas att höja skatterna eller annars så går det inte att solidarisk finansieras välfärdstjänsterna. Genom att rasera skattebaser har regeringen bäddar för att en allt större del av välfärden måste betalas privat.
Problemet är nog inte hur vi ska kunna finansiera vår välfärdssektor.
Problemet är den populistiska politiska propaganda som påstår att endast skattesänkningar leder till ökat välstånd. Välfärdstjänster kommer inte att bli billigare för att de finansieras privat.

USA privata sjukvård är mycket dyrare än Västeuropas offentligt finansierade vård. Så även om vi inte skulle betala välfärden via skatterna så skulle kostnaderna öka, förmodligen ännu snabbare.
Samtidigt som välfärdens skulle fördelas än mer orättvist. Välfärden krackelerar och inkomstklyftorna ökar. Det är alltför många som ställs vid sidan. Sjuka, arbetslösa, ungdomar, ensamstående mammor, invandrare och många av våra äldre har fått det sämre.
Vart sjätte förskolebarn lever redan i dag i ett hushåll där inkomsten ligger under socialbidragsnormen. Barngrupperna på dagis har utökats, medan personalen dragits ner ner. Fortsätter vi till skolan, sjukvården och åldringsvården ser vi samma utveckling. Allt färre tar hand om allt fler. Konsekvenserna ser vi varje dag i form av att människor som redan är utsatta får det allt sämre.

Frågorna kring den framtida socialdemokratiska politikens inriktning har varit många, men en tydlig struktur börjar växa fram.
Socialdemokraterna kan dessutom glädja sig åt en stabil väljaropinion kring 40 procent. Under tiden jobbar den moderatledda regeringen på med sitt systemskifte. Trots galopperande lågkonjunktur och finanskris.

Bild på Fredrik Reinfeldt:

När statsminister Fredrik Reinfeldt höll sitt jultal uppehöll han sig vid rättsfrågor med hårdare straff och fler poliser som medicin. Om vardagskrisen för allt fler människor och den förlorade välfärden sades inte ett ord.

Ledare: Må välfärden överleva kriserna

PASSIVITET. Vi går mot en dyster framtid. I alla fall under de närmaste åren. Konjunkturinstitutet varnar i sin sista rapport för året för en arbetslöshet på närmare tio procent om inte regeringen gör någonting.