Partiet behöver en nytändning. Frågan är bara om stämman gav någon vägledning om hur det skulle gå till i praktiken. Att entusiastiska moderater jublar betyder inte att politiken ligger rätt för att locka nya väljare.
Sanningen är istället att delar av den moderata politiken rasat ihop.
Symptomatiskt var att Fredrik Reinfeldt vid sina framträdanden hellre blickade bakåt än framåt. Några bärande moderata visioner om den framtida politiken gavs inte. Inte förvånande när ett regeringstrött parti tar till orda.
Reinfeldt var naturligtvis nöjd och belåten med sakernas tillstånd, men så är man vid en M-stämma och som moderatledare. Allt annat vore tjänstefel.
För att exemplifiera hur nöjda och glada alla är plockade han fram en undersköterska ur rockärmen. En grupp som fått mer pengar i plånboken under moderaternas tid vid regeringsmakten. I alla fall enligt Reinfeldt. Verkligheten säger något helt annat.
Höjda avgifter och högre kommunala skatter med mera åt snabbt upp eventuella löneökningar. Många undersköterskor har dessutom förlorat arbetet när kommuner och landsting tvingats dra åt svångremmen.
De nya arbetarpartiet har jobbat på för att lägga sig så nära en Socialdemokratisk politik möjligt utan att utradera den egna profilen.
Siktet är inställt på att bli det nya statsbärande partiet. Också enligt Reinfeldt. Nu när Socialdemokraterna tappat både politik och visioner, som det heter från samma mun.
Ett spel för gallerierna? Ja, i mycket. Efter sju år med Reinfeldt ser en majoritet av svenska folket samma gamla moderater som förr.
Kosmetiskt förnyade, men inte mycket mer.
Det handlar om skattesänkningar och försämringar för dem som är arbetslösa eller sjuka. Landets pensionärer jobbar inte, därför får de inte heller del av de skattesänkningar som regeringen hittills drivit igenom.
Allt skulle bli så mycket bättre när skattenivåerna sänktes, hette det i alliansregeringens retorik. Detta helt utan känsla eller förståelse för att skattepolitiken är det fundament som krävs för att upprätthålla en rättvis välfärdspolitik, där alla är delaktiga.
Skatter som är rättvisa och och ger rättvisa har alltid haft svenska folkets stöd.
A-kasseförsämringarna är en del av alliansregeringens ”arbetslinje” som utgår ifrån att människor är lata, eftersom det inte vill söka jobb i hela landet. Dessutom bygger borgarnas arbetsmarknadspolitik på konstaterandet att arbetslöshet är individens problem, inte samhällets.
Att bekämpa arbetslöshet blir därför en fråga om de arbetslösas individuella situation, inte om de strukturella problem som finns på arbetsmarknaden. Då ger man sig i första hand på den drabbade individen. Istället för att lösa problemen.
Långtidsarbetslösheten är idag tre gånger så hög som när regeringen Reinfeldt tog över rodret. Bara det säger något.
Vi kan förvänta oss en riktigt häftig valrörelse. Med två tydliga alternativ för väljarna att ta ställning till. Det känns faktiskt riktigt bra.