Moderaternas Sverigemöte, eller kommundagar, i Göteborg, som avslutas idag lördag är en av flera uppladdningar inför en kommande intensiv valrörelse. Som vid alla sådana tillställningar är det en uppvisning i hur perfekt den egna politiken är och hur enade man står.
Synd bara att omgivningen inte förstått detta. Att entusiastiska moderater jublar i Göteborg betyder inte att politiken ligger rätt för att locka nya väljare och behålla de gamla.
Sanningen är istället att delar av den moderata politiken rasat ihop. Partiet blickar hellre bakåt än framåt. Några bärande moderata visioner om den framtida politiken är svåra att finna. Inte förvånande när ett regeringstrött parti tar till orda genom parhästarna Reinfeldt och Borg.
Varje vecka tycks dessutom bjuda på nya kriser för regeringen som så gärna hänvisar till sin regeringsduglighet efter snart åtta år vid makten, men lite talar just nu för att dessa år ska plussas på med ytterligare fyra.
Ännu syns inga spår av en sådan utveckling i de så ivrigt förekommande opinionsmätningarna, där en rad m-ledamöter skulle åka ur riksdagen om de nu aktuella opinionssiffrorna skulle bli verklighet den 14 september.
Istället är det en trött och idéfattig regering som går till val om några månader. De aktiviteter som är mest synbara just nu är hur man utan prut själ oppositionens förslag och försöker göra dem till sina egna. Då är det minst sagt ett vågspel när Moderaterna hävdar är bäst på att regera Sverige.
Hörbart en åsikt som i dagens läge lider av pyspunka. Allting flyter. Finansminister Borg uppehöll sig i sitt tal i Göteborg mer i Kina och Afrika än hemmavid och den egna politiken.
Långtidsarbetslösheten är idag tre gånger så hög som när regeringen Reinfeldt tog över rodret. Bara det säger något om regeringsdugligheten.
Vi kan förvänta oss en riktigt häftig valrörelse. Med två tydliga alternativ för väljarna att ta ställning till. Det känns faktiskt riktigt bra.
Den regering vi nu har är historiskt svag. Vid flera tillfällen har det visat sig att den inte förmått få igenom sin politik i riksdagen. Regeringsfrågan har varit ett trumkort för högerregeringen, men så är det inte längre. Vi har en regeringen som står tomhänt och utan egen politik.
Den finns föga för dem som är utan jobb, för dem som är sjuka eller handikappade eller som lever på en låg pension. De fattiga blir allt fler i Reinfeldts Sverige.
Bilden av en öppen och lyssnande borgerliga regeringen, som Fredrik Reinfeldt utlovade när han tillträdde som statsminister för snart åtta år sedan, blev inte långvarig. Kvar blev ett antal malliga moderater som besitter alla de viktigaste posterna i regeringen.
Moderaterna har varit skickliga i sin politiska marknadsföring, men om varans innehåll inte överensstämmer med förpackningen ökar misstroendet. Trygghet och solidaritet har varit de bästa drivkrafterna i vårt samhälle. Det har Reinfeldt och hans gäng aldrig förstått.
Så vilka har fått mer i plånboken? Inte den ensamstående mamman, inte den arbetslöse, inte den lågavlönade i i vård och omsorg, inte pensionären. Listan kan göras längre. Det är inte att förvånas över att oppositionen har övertaget.