Moderaternas Sverigemöte i Malmö avslutades i lördags med ett att partiledare Anna Kinberg Batra lade ut kursen för hur partiet tänkt sig agera fram till nästa val.
Inriktningen är tydlig: M ska åter bli ett regeringsparti och med en moderat, läs Anna Kinberg Batra, som statsminister.
Att entusiastiska moderater jublade i Malmö betyder inte att politiken ligger rätt för att locka nya väljare och behålla de gamla. Något som även kan avläsas i aktuella opinionsmätningar.
Med tanke på den envetna kritiken av regeringspolitiken, som ett totalt misslyckande, måste det vara besvärande för Kinberg Batra att all denna kritik inte givit mer i utbyte i förbättrade opinionssiffror. Batra står i bästa fall och stampar på samma fläck, alltså kring dryga 25 procent.
Däremot har Moderaterna över tid tagit en och annan procent från Sverigedemokraterna, vilket de ska credit för. Det är ändå något bättre med moderater än en växande tokhöger.
Men visst låter det något klent i partiets nya slogan: ”Sverige ska fungera”. Jaha, hur då, då? Och med vilka? För det är föga troligt att Kinberg Batra och Moderaterna får regera landet i ensamt majestät. Endera förenar man sig med SD, vilket icke så få inom partiet förordar, eller med den övriga borgerliga oppositionen.
Nu lär inget ske i regeringsfrågan förrän efter valet 2018, vilket även tycks vara Kinberg Batras strategi. Samtidigt som bladen i den borgerliga fyrklövern just nu drar åt olika håll.
Moderaterna är ofta skickliga i sin politiska marknadsföring, men om varans innehåll inte överensstämmer med förpackningen blir genomslaget något avslagen. Trygghet och solidaritet har varit de bästa drivkrafterna i vårt samhälle. Det borde Moderaterna ha tagit till sig.
Så den S-ledda minoritetsregering lär sitta säkert fram till valet.
Med Sverigedemokraterna som vågmästare och med en stukad, men revanschsugen borgerlighet som opposition.
Skiljelinjerna mellan regeringens politik och oppositionens kommer att tydliggöras än mer. Ett tydligt budskap till dem som anser att allt vad vänster-och högervisioner försvunnit ur politiken och klumpat ihop sig i en seg mittensmörja.
Stefan Löfven har som regeringschef hållit en strikt linje som han ska ha credit för. I veckan kommer en regeringsombildning som förhoppningsvis förstärker detta intryck, men det finns i alla fall hos mig vissa dubier att så ska ske, men hoppas kan man ju alltid.
Oavsett regering har Sverige haft en klok ekonomisk framförhållning.
Statsfinanserna är därför i gott skick, men det krävs ytterst lite för att den bilden ska förändras.
Ett exempel på svårigheterna, men också på lösningar, är hur liggande statsbudget efter många och långa konvulsioner förhandlades fram och att därmed ett nyval kunde inhiberas. Både regering och opposition tog sitt ansvar.
Det är långsiktigheten och uthålligheten i det politiska vägvalen som premieras av väljarna. Inte kortsiktig dagsländepolitik. Därför behövs en vänsterregering. Även om den som nu är svag.