Landstingen i norr har inte mycket till val. De är pressade, för att inte säga utpressade. I de fyra landstingen finns omkring 200 vakanta tjänster. Svårast är situationen inom primärvården och psykiatrin. För att klara vårdgarantin, vars ambitionsnivå ändå är blygsam, och överhuvudtaget uppfylla medborgarnas rätt att i rimlig tid, förutom när tillståndet är akut, få träffa en läkare, måste landstingen vända sig till entreprenörerna i läkarbranschen. De vet att ta betalt och för landstingen är det bara att betala.
Inhoppande stafettläkare kostar minst dubbelt upp mot en fast anställd läkare, enligt Torbjörn Midunger, förbundsdirektör för de fyra Norrlandstingens regionförbund, och för patienten är det inget bra system. Det blir dåligt med kontinuiteten, provsvar blir liggande, remisser till undersökningar och i slutändan behandlingar dröjer onödigt länge för patienten.
Socialstyrelsen kräver fler utbildningsplatser för läkare och de fyra norrlandstingen har brevledes uppvaktat utbildningsminister Lars Leijonborg om att omedelbart bygga ut läkarutbildningen vid Umeå universitet med 40 platser. Plus tolv utbildningsplatser för tandläkare. Läget är akut i båda fallen. Bristen är redan mycket stor och snart fördubblas pensionsavgångarna inom läkarkåren i Norrland från omkring 50 till 100 per år. Det är oerhört alarmerande.
Via presschefen hälsas att Lars Leijonborg vill utöka läkarutbildningen, men att varje plats kostar mycket pengar. En svensk läkarutbildning kostar omkring 1,5 miljon. Men vad kostar inte hyr- och stafettläkarna i skattemedel?
Att utbilda läkare tar många år, men i Sverige finns redan hundratals högutbildade utländska läkare och tandläkare. De kommer från länder utanför EU och måste till skillnad från kolleger inom EU, studera svenska till gymnasienivå, göra omfattande språk- och medicinska kunskapsprov och tjänstgöra 6-18 månader innan det ens är möjligt att formellt ansöka om svensk legitimation.(Reportage i Dagens Nyheter 9/12 2006).
Språkkravet måste absolut uppfyllas och ända sedan 2001 har utländska läkare fått språkutbildning via Arbetsförmedlingen. Det har gjort att de kunnat komma ut och jobba på vårdcentraler och sjukhus efter två, tre år mot tidigare fem till åtta år. Men i december satte den borgerliga alliansregeringen stopp för språkutbildningen via Ams.
Ett led i nedskärningen av Ams-åtgärder för att öka arbetskraftsutbudet, som det så vackert heter när arbetsmkarknadsminister Sven Otto Littorin och finansminister Anders Borg håller försvarstal. För läkarna finns det jobb, men vad hjälper det när de arbetslösa inte platsar på den arbetsmarknaden?
Alliansen pratade vitt och brett om hur den skulle ta itu med utanförskapets helvete, med integrationen av invandrare och nu, i regeringsställning, vill Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson öppna för fri arbetskraftsinvandring. I praktiskt politik har alliansen istället börjat med att slå undan fötterna på den invandrade arbetskraft som redan finns på plats.
Ta vara på den invandrade arbetskraften och återinför det stöd som fanns, men bygg också ut läkarutbildningen. Sverige ska inte behöva ragga runt och dränera andra länder på deras högutbildade akademiker. Sverige har råd att själv utbilda sin arbetskraft.