De kommande veckorna kan bli dramatiska i svensk politik. Det som nu händer kan i perspektiv överträffar kronkrisen 1992. Då räntan höjdes till 500 procent och svensk ekonomi mot den bakgrunden utsattes för hårda påfrestningar.
Även då saknades en mandatsmässigt tydlig majoritet i riksdagen för att kunna lösa krisen. För att rädda ekonomin, och för att hålla en fast linje, krävdes blocköverskridande uppgörelser. Nu liksom då en svår materia att hantera med all den prestige som finns inbyggd i blockpolitiken.
Då var Carl Bildt statsminister i en borgerlig regering och Ingvar Carlsson oppositionsledare. Tillsammans lyckades då de båda blocken ena sig om en ekonomisk politik som klarade krisen, men innan en lösning låg färdig var det tuffa tag.
Ingvar Carlsson blev sedan statsminister 1994 och Carl Bildt blev efter internationella uppdrag utrikesminister i de borgerliga regeringar som fick avträda för drygt ett år sedan.
Lärdomen av detta är att politik är möjligt. När verkligheten tuffar till sig finns förutsättningar för överenskommelser om bara viljan finns och att det handlar inte alltid om personkemi.
Enligt Ingvar Carlsson, som inte är den som till vardags ger sig in i dagspolitiken, finns två möjligheter för den borgerliga fyrklövern i nuvarande läge: Antingen gör man upp med Sverigedemokraterna eller så gör man upp med regeringen. Det är svårt att se några andra alternativ. Detta i en DN-intervju i veckan.
Det logiska vore därför ett samarbeta över blockgränserna. Något som talar mot detta är att de politiska skyttegravarna grävts alltför djupa. Ingen vill ge vika och tappa ”ansiktet”, men prestige kan aldrig gå före landets väl och ve. Så ett litet plus för att samtal kan löna sig om prestigen läggs åt sidan.
Just nu pågår Moderaternas partistämma i Örebro, en stämma omgärdad av dramatik. Det senare inte minst genom motsättningarna inom svensk inrikespolitik, men också med en accelererande flyktingkris som bakgrund, där Sverigedemokraterna vässar pipor i vassen.
Den senaste dryga veckans turbulenta händelseförlopp kan vi framför allt tacka Kristdemokraterna för. Ebba Buch Thor valde att vid Kristdemokraternas riksting i Västerås helt enkelt att vrida partiet i en helt annan riktning än vad de flesta politiska kommentatorer förväntade sig.
Istället för att lydigt ställa in sig i ledet bakom Anna Kinberg Batra valde Bush Thor att sänka decemberöverenskommelsen. Därmed skapade hon ett helt nytt politiskt landskap. Decemberöverenskommelsen sprack och Moderaterna kunde pusta ut och snabbt lämna DÖ.
Den expressnabba utvecklingen var himlasänd för en hårt trängd moderatledare. Det kan till och med bli någorlunda ordning och reda under den pågående partistämman, där kritikerna är många och i värsta fall skulle kunna mosa moderatledarens nya taktiska funderingar.
Oppositionen inom Moderaterna vill mer. Har man vunnit en strid kan aptiten bli större, vilket visade sig i omröstningen om lagen om anställningsskydd (Las). Fortsättning kan följa.
Ska partiet satsa på en långsiktig politisk framtoning fram till valet 2018, eller ska det bli en moderat plakat- och demonstrationspolitik den närmaste framtiden? Snart lär vi får svaret.
Kinberg Batra har med emfas slagit fast att hon inte kan tänka sig att i en framtid kunna regera med stöd av Sverigedemokraterna. Gott så, men tvivlarna finns. Har Batra greppet?