Lyckan kommer, lyckan går ...
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Internationalen åt alla lycka bär, heter det ju faktiskt redan i arbetarrörelsens kampsång. Och av lyckan borde mänskorna få lika, ansåg Gullbergs tänkande lantbrevbärare.
Han som inte sällan tvangs överbringa pengar till de redan rika men kravbrev till en medellös.
Och att det kan vara en olycka att vara utan pengar, det vet vi alla. Men även att lycka alls inte är detsamma som att ha pengar, vilket ju Evert Taube också låter Fritiof så förnumstigt undervisa vackra Carmencita om efter hennes nej på bykrogen i Samborombon.
Men vad lyckan än är så är den ingen fördelningsfråga. Facket kan inte framtvinga avtal om lycka. Regering och riksdag har inget större inflytande över dess fördelning. Och tur är det:
Försöken som gjorts att politiskt åstadkomma jordiska lyckoriken har, även med de bästa avsikter, slutat i rena skräckregimer.
I brist på bättre definitioner förknippar säkert många ändå lycka med att vinna just pengar. Andra med världslig framgång. Liksom förälskelse - förutsatt att den är besvarad. Har man gått och haft ont länge kan frånvaro av smärta också upplevas som lycka.
Själv vet jag bara en sak: Lycka brukar vara kort. Och den kommer aldrig på beställning.
Min far, som i grunden ändå inte var någon tungsint person, sa en gång att han trodde sig under sitt liv ha varit lycklig högst femton minuter. Sammanlagt.
Då tyckte jag han var onödigt negativ; nu tror jag mig förstå vad han menade.
De lyckliga stunderna kan inträffa på de mest oväntade ställen; till och med på en blötmyr i envist duggregn.
Trots vätan - och fast man inte hittar några hjortron - kan det ändå bli ihågkommet som en av de där sällsynta tillfällen då man kände sig i total harmoni med sig själv och hela världen.
Utan att man ställt in sig på det. Eller riktigt kan förklara varför. Det var väl också vad han vill påminna oss, Nobelpristagaren Czeslaw
Milosz:
Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte över tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blått hav och segel.
Själv såg jag inget blått hav och inga segel. Bara krokiga myrtallar. Och inte var det precis kaprifolen som stod i blom heller. Ändå, just en sån stund jag minns.
Stunderna av lycka inträffar oftast när vi minst beredda. Ofta är det dessutom inte förrän efteråt vi inser att det var just lycka vi upplevde.
Visst kan man fråga sig varför så många i ett välfärdsamhälle som vårt går omkring djupt olyckliga fast vi har det så bra. Men kanske behöver själva lyckobegreppet omdefinieras?
Lycka behöver inte alltid stavas med stort L. Man får inte ha bråttom. Och det lönar sig inte att jaga efter den.
Det blir man, i värsta fall, bara olycklig av.