Efter att ha följt och deltagit i debatten om Norrbotniabanan (en ny kustjärnväg mellan Umeå och Luleå) under snart 20 års tid har jag hört vissa argument upprepas både en och två gånger. Med jämna mellanrum beskrivs det som ”huvudlöst att göra miljardinvesteringar i järnvägar där det knappt bor en enda människa”.
På en paneldebatt under partiveckan i Visby 2005 talade till exempel Mats Odell (KD), senare tung minister i alliansregeringen 2006-2010, nedlåtande om ”banan som ska gå mellan kalhyggena i Norrland”.
Jag kan visserligen förstå att det finns en del okunskap om norra Sverige. Det finns ju även norrländska debattörer som är duktiga på att odla bilden av en döende glesbygd med stängda skolor, nedlagda Konsumbutiker och vikande befolkningstal. Sådana byar och samhällen finns också, likväl som det finns orter på dekis i södra Sverige. Men verkligheten är mer mångfacetterad.
För det första bor det faktiskt ganska många människor längs Norrbotniabanans sträckning. I Umeå, Robertsfors, Skellefteå, Piteå och Luleå bor i runda slängar 317000 personer. Under en lång tid har denna del av norra Sverige dessutom vuxit befolkningsmässigt – och framtidsprognoserna är goda.
För det andra rymmer området några av landets tyngsta industripjäser – till exempel SCA i Obbola, Boliden i Skellefteå, pappersbruken i Piteå och SSAB i Luleå. Det innebär att det finns stora (och växande) behov av fungerande godstrafik.
Det sistnämnda är även huvudargumentet för Norrbotniabanan. Den syftar till att förbättra kapaciteten och driftssäkerheten för de tunga basnäringarna i norr. Det är i sin tur något som är bra för hela landet. Det är till nytta för både stockholmare och skåningar att det finns internationellt konkurrenskraftiga industrier i norra Sverige. Sådan verksamhet genererar export- och skatteinkomster som är till glädje för oss alla i detta avlånga land.
Men tyvärr fortsätter folk som borde veta bättre ändå att sprida myter och fördomar. Denna gång är det Stockholms trafiklandstingsråd Kristoffer Tamson (M) som beskriver Norrbotniabanan som ”ett luftslott” och ”en krigsförklaring” mot Stockholm.
Suck och stön! Järnvägsräls norr om Umeå är inte en krigsförklaring mot Stockholm eller någon annan. Det är ett värde för hela Sverige att det finns fungerande och moderna transportsystem i norr.
Jag har ingen aning om hur ofta Tamsons varit utanför hemmet i Birkastan och besökt det område som brukar klumpas ihop som ”Norrland”. Det är möjligt att trafiklandstingsrådet sett fäbodar i Granåsen och hjortronmyrar i Sorsele – och därmed anser sig ha en fullödig bild av livet och näringslivet i norr. Men norra Sverige består inte bara av träd, som Tamsons antydde i ett uttalande (SVT Stockholm 4 juni 2015). Det finns betydligt mer att se och upptäcka – icke minst en massa viktiga företag och tunga industrier med stor betydelse för Sverige och svensk export.
Det är även skälet till att Trafikverket, som räknat på saken, beskriver Norrbotniabanan som ”samhällsekonomiskt lönsam” och ett bidrag till ”samhällsekonomisk effektivitet”. Bygget skulle leda till sänkta transportkostnader för de stora godskunderna (och därmed stärka deras konkurrenskraft).
Kort sagt: Norrbotniabanan är inget luftslott utan ett projekt med stor nationell nytta. På sikt kommer det att leda till ett bättre liv även för folk i Birkastan.