Lövdens lya på Östermalm
PARTIMORAL. Det tycks inte finnas något slut på de socialdemokratiska affärerna. Nu är det förre bostadsministern Lars-Erik Lövden, numer landshövding i Halland, som hamnat i blåsväder. Som så ofta förr handlar det om en osund lägenhetsaffär. Inget olagligt, men moraliskt förkastligt.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Han får dessutom köpa sin hyrestrea på Östermalm i Stockholm för reapris. På den öppna marknaden är den värd dryga 3,5 miljoner kronor. Han kan nu kapat åt sig sin lya för hälften av den summan.
De affärer som inträffat de senaste månaderna har lagt sordin på stämningen bland de socialdemokratiska gräsrötterna. Nu har i för sig affärerna kommit i sådan jämn ström att folk börjar tappa kontrollen över vad som händer. Man bara förvånas. I farans riktning ligger dock att människor inte längre känner någon större entusiasm för ett parti vars mer prominenta företrädare säger en sak i politiken, men har en annan moral i sitt privatliv.
Är man socialdemokrat, och lever man på att vara socialdemokrat, ska man också uppträda på ett trovärdigt sätt. Det går inte att säga en sak och sedan göra en helt annan. Det skapar inte bara misstroende ; folk blir förbannade. Lövden borde ta skeden i vacker hand och avsäga sig sin bostadsrätt. En lägenhet som han skaffade så sent som 1999 och med hjälp av socialdemokratiska lokalpolitiker i Stockholm.
Det finns all anledning för partiet att se med största allvar på hur människor tolkar vad som sker. Om en allt större allmänhet upplever socialdemokraterna som ett betongparti, som mer ser till makten och den egna plånboken riskerar vi att få en allt djupare förtroendeklyfta till partiets traditionella sympatisörer.
Redan tidigare har förtroendet för politikerrollen fått sina törnar. Människor som tidigare upplevt ett samhälle som solidariskt ställt upp med stöd till sjukvård och äldrevård märker alltmer att välfärden krymper medan de egna kostnaderna ökar. Det gäller allt från läkarbesök över tandvård eller läkemedelsinköp. När de ekonomiskt mest utsatta i samhället inte längre har råd till vård har något i rättvisan gått snett.
Vi kan så gott som dagligen läsa om brister inom åldringsvård, skola och sjukvård. Då är det inte förvånande att människor känner sig både besvikna och svikna. Sedan toppas detta av alla dessa affärer, där enskilda politiker försöker berika sig på andras bekostnad.
Det ökande ointresset för politiken ser vi om inte annat i ett minskat intresse för de allmänna valen. Valdeltagandet är på väg ner. Utanförskapet gör att människor upplever att de inte har något att säga till om. Politikerna lyssnar i alla fall inte, varför då gå och rösta?
Socialdemokratin får aldrig glömma de undansatta, de som är utan arbete, de som inte har råd att betala sin hyra eller sitt tandläkarbesök. Att vara öppna för en flyktingpolitik som aldrig kan ge argument till dem som skiktar människor efter hudfärg eller religion.
Fattigdomen finns åter i vårt samhälle. Detta efter decennier av socialdemokratiskt maktinnehav. Ett förhållande som ett socialdemokratiskt parti aldrig kan acceptera liksom att enskilda socialdemokrater tycks leva i den tron att man kan skilja på politik och moral. Å den ena sidan säger man sig vilja stå upp för de undansatta och svaga, å den andra berikar man sig på grund av sin ställning. Det går inte ihop.