I helgen kom ytterligare en opinionsmätning. Denna gång från Sifo, i vilken Moderaterna åter igen tappar sympatisörer. Anna Kinberg Batra kan knappast vara nöjd med dagens 18,4 procent, vilket gör att avståndet till Socialdemokraterna växt till drygt tio procent. (S) räknar nämligen in hyggliga 28,7 procent.
Den stora vinnaren i denna mätning, liksom i flera på senare tid, är Centerpartiet med sina 14,2 procent. Annie Lööf har snabbt seglat upp som Kinberg Batras utmanare som oppositionsledare. Moderaterna tycks helt ha tappat både vägval och riktning.
Liberalerna och Jan Björklund har däremot inte kunnat profitera på moderaternas tillbakagång. Partiet har fastnat på sina 5,7 procent.
Så stämningen var säkert något dämpad när partiet samlades till riksmöte i Västerås under helgen.
En förklaring bland flera är att socialliberalismen sedan länge hamnat på undantag. Det finns andra som förvaltar liberalismens frågor på ett bättre och smartare sätt än Liberalerna. Till exempel Annie Lööfs centerparti.
Major Björklund har under sina år som partiledare jobbat för att profilera både sig själv och den liberala politiken. Det mesta har fastnat i något ansträngt och lite stelt. Svenska folket säger nej till ett Nato-medlemskap, där Björklund vill skynda på liksom vad gäller utvecklingen av det svenska försvaret.
Nu har Jan Björklund i rättvisans namn inte alltid haft det lätt.
Opinionssiffrorna tycks nu mer alltid ligga kring 5-6 procent liksom utfallet i det senaste riksdagsvalet. Något särskilt nytt i politisk väg har knappast avhörts under Björklunds ledning.
Jan Björklund blev partiledare 2007 och över tid har invanda mönster satt käppar i hjulen när det kommer till ett mer radikalt och eget vägval i politiken. Inte heller omdöpningen till Liberalerna har satt några spår. Allt är sig likt.
Nu hjälper det föga med kosmetiska förändringar om politiken är lika fadd som i folkpartivarianten. Det är samma partiledning med Jan Björklund i spetsen som styr och ställer i invanda, men föga framgångsrika spår.
Några snabba räddningsplankor är inte heller till städse, men det fanns trots allt något av revanschlusta efter att partiet gjorde sitt näst sämsta valresultat någonsin 2014. Det fanns till och med en antydan om att det börjat det gnissla inom partiet. Då framförallt bland unga liberaler.
Genom decennierna har socialliberalismen hamnat på undantag. Idag är därför Liberalerna ett i huvudsak trött parti. Det är fler som idag vill kalla sig liberaler, men som väljer andra partier som förvaltar den radikala liberalismens frågor på ett bättre sätt än partiet Liberalerna.
Problemet för Liberalerna och Björklund är att partiet allt för länge varit fast förankrat i knät på moderaterna. Nyliberalism i stället för socialliberalism.
Lägg därtill ett fortsatt slagsmål om samma borgerliga väljare som moderater, centerpartister och kristdemokrater vänder sig till. Fyra partier med snarlik politik är minst ett för mycket. Det borde vara Liberalernas största bekymmer.