Löneskillnaderna fortsätter växa
ORÄTTVISA. Det känns förstås bedrövligt att behöva konstatera att det under de senaste tjugo åren inte skett någonting för att korrigera löneorättvisorna mellan kvinnor och män. Trots att skillnaderna i utbildning och arbetslivserfarenhet utjämnats ligger kvinnorna långt efter männen när det kommer till lönens storlek.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
År efter år talas det om att framförallt kvinnorna inom vård och omsorg borde få ordentliga lönelyft, löneökningar som motsvarar utbildning och kompetens.
De offentliga arbetsgivarna måste betänka att det blir allt nödvändigare att ge sina anställda så konkurrenskraftiga löner som möjligt. De många kommunalarna med specialiserad utbildning, måste få sina löner uppvärderade. De unga som måste lockas till de nya viktiga arbetsuppgifterna inom vård och omsorg kommer inte att acceptera dagens låga löner.
I dag skriker kommuner och landsting dessutom efter välutbildad personal. I en snar framtid finns dessutom ett överhängande hot om arbetskraftsbrist. Då måste man också vara beredda att betala vettiga löner. Annars väljer de anställda andra arbetsgivare till förfång både för kvalitet och service på det offentliga området.
Verkligheten är dessutom den att de kvinnodominerade jobben har fått stå tillbaka under de senaste decenniets lönerörelser. Stora Kommunal, med omkring 600 000 medlemmar, är även det stora låglöneförbundet. Ett förhållande som blivit allt tydligare med åren.
Medan LO-förbunden inom tillverkningsindustrin, eller inom andra mansdominerande avtalsområden, stadigt dragit ifrån. I dag skiljer det 30 procent i medellön mellan en heltidsarbetande LO-kvinna och en manlig LO-medlem. Något som självfallet sticker i ögonen, och som måste leda till en förändrad syn på lönesättningen för jobben inom vård och omsorg, men även i skolan.
För Kommunal innebar årets avtalsrörelse, enligt det egna upplägget det första steget mot en framtida utjämning med lönenivåerna inom tillverkningsindustrin. Målet är att nå dit på fyra år, men för att lyckas krävs ändrade attityder och en större solidaritet från höglöneförbunden inom den privata sektorn.
Med växande vrede har de kvinnodominerade låglöneförbunden inom LO sett hur löneökningarna för de sämst avlönade personalgrupperna inom vård, skola och omsorg halkat efter övriga arbetsmarknaden.
De lägst avlönade kvinnorna inom den offentliga sektorn har haft den sämsta löneutvecklingen under de senaste sex åren. Något som är oacceptabelt. Alla måste ha en lön som de kan leva på. Det borde vara en självklarhet. Det krävs knappast fler utredningar för att konstatera detta.
Och inte nog med det. Den negativa stressen har ökat snabbt efter 1990-talet nedskärningsår. Det var då som personal knuffades ut från vård och omsorg. Allt slimmades och arbetsbelastningen ökade markant för dem som jobbade kvar.
Effekterna av detta vet vi i dag. Långtidssjukskrivningarna har ökat i takt med att anställda inom framförallt skola, vård och omsorg känner sin arbetssituation mer pressad än tidigare. Det är på de kvinnodominerade arbetsplatserna som stressen ökat mest. Inom till exempel verkstadsindustrin har man inte upplevt samma negativa utveckling under de senaste åren.
Det går inte längre att blunda för de grova orättvisorna i arbetslivet. Krafttag är nödvändiga för att utjämna de växande löneskillnaderna. Det behövs fler anställda på de tunga vårdjobben.