År 1930 var medellönen för en svensk arbetare 235 kr per månad i den tidens penningvärde. Tjänstemannen tjänade fyrtiosex procent mer, nämligen 342 kronor i månaden. År 2013 hade lönegapet mellan arbetare och tjänstemän krympt med hela en procentenhet. En tjänsteman tjänar i genomsnitt 10 600 kronor mer per månad än vad arbetaren gör. Det kan man inte precis beskriva som några stora framsteg på 83 år. Eller som LO-utredaren Mats Larsson skriver på sin blogg:
”Men vänta här nu. Då har ju lönerna ökat nästan lika mycket för arbetare och tjänstemän de senaste 83 åren. Då är ju klassklyfta och lönegap lika stora idag som på 1930-talet? Visst är det så. År 1930 var medellönen 46 procent högre för tjänstemän än för arbetare. År 2013 är den 45 procent högre. Lönegapet har alltså minskat med en (1) procentenhet. Ett ganska magert resultat, kan tyckas, efter 83 års facklig kamp för rättvisa löner och minskade klasskillnader.”
Inte heller har det hänt särskilt mycket de senaste åren vad gäller jämställda löner. En kvinnlig arbetare tjänar i snitt 3000 kronor mindre per månad än vad en man gör, och den kvinnliga tjänstemannen har i snitt 7 600 kronor mindre i lönekuvertet än mannen i genomsnitt. Betraktar man skillnaden mellan en kvinnlig arbetare och en manlig tjänsteman blir löneskillnaderna än mer slående. Kvinnan har då en medellön på 22 200 kronor per månad och mannen 38 700.
Sett över hundra år har naturligtvis kvinnorna krupit närmare männen. Men de stora kliv i rätt riktning som togs under sextiotalet och sjuttiotalet när kvinnolönerna togs bort i avtalen har följts av en tid då löneklyftorna knappt minskat något.
Att löneskillnaderna mellan kvinnor och män blivit närmast som huggna i sten hänger naturligtvis samman med att arbetsmarknaden är så pass könssegregerad och att lönerna systematiskt sätts lägre i kvinnodominerade yrken och sektorer. Sambandet mellan löneläge och andelen kvinnor i sektorn kan enklast beskrivas som ju högre andel kvinnor i sektorn desto lägre blir lönen inom denna sektor . Det är detta som gör att Sveriges kvinnor i genomsnitt har en lön som motsvarar 85 procent av männens och att den kvinnliga tjänstemannens lön motsvarar 81 procent av den manliges lön.
Så här kan det inte få fortsätta vara. Även om lönebildningen ska hanteras av arbetsmarknadens parter är den politiska dimensionen i denna fråga så pass viktig att en socialdemokratiskt ledd regering inte kan bortse från frågan. Sverige skulle nämligen må bra av en politik som syftar till mindre klyftor i vårt samhälle och mer jämställdhet mellan könen. Då kan man inte bortse från löneskillnaderna mellan könen.
Sker inte något som gör att det tydligt märks att en förändring sker så riskerar stora delar av främst arbetarklassen tappa tron på den socialdemokratiska folkhemstanken.