År 2016 är ett stort förhandlingsår på svensk arbetsmarknad. Fack och arbetsgivare ska omförhandla omkring 500 avtal, som berör villkoren för cirka tre miljoner löntagare. Utfallet av alla dessa förhandlingar har stor betydelse inte bara för enskilda arbetare och tjänstemän, utan för hela samhällsekonomin. Lönebildningen påverkar jobb, inflation, köpkraft och svensk konkurrenskraft mot omvärlden.
Den som varit med ett tag minns 1980-talets huggsexor, när avtalsrörelserna gick över styr och när såp gott som alla beskrev sig som lågavlönade eller felavlönade. Det var en sorglig period som eldade på pris- och lönekostnadsökningarna i Sverige och gjorde att landet tappade internationell konkurrenskraft.
Men under 1990-talet tog sig fack och arbetsgivare samman. 1998 fick Sverige det historiska industriavtalet som sedan dess har utgjort det så kallade ”märket” – lönenormen för hela den svenska arbetsmarknaden.
Nu känns det emellertid som att svensk arbetsmarknad kan vara på väg in i en ny osäker situation. Fackförbunden Handels, Byggnads och Elektrikerna har tydligt signalerat att de inte tänker sitta still i båten och avvakta industriförhandlingarna. Både Byggnads och Målarna har redan varslat om stridsåtgärder.
I en intervju i Dagens Industri 16 februari klargjorde dessutom Susanna Gideonsson, ordförande i Handels, att om industrin inte är klara med sina förhandlingar 31 mars kommer förbundet att tvingas varsla.
I skrivande stund är det även högst osäkert hur det ska gå med industriförhandlingarna. Det kärvar i samtalen.
”Vi avvisar med skärpa de låga löneökningsnivåer som arbetsgivarna föreslår”, skrev facken inom industrin (IF Metall, GS, Livs, Unionen och Sveriges ingenjörer) i ett gemensamt pressmeddelande i tisdags.
Under onsdagen träffade jag tre lokala företrädare för IF Metall – Peter Sköld, Heino Wather och Roger Forsberg – för att tala om lönematchen. Trots det bitvis hårda tonläget hyser de goda förhoppningar om att det ska gå att komma överens med arbetsgivarna.
”Det låter bara som det brukar låta från arbetsgivarhåll: Det finns inga pengar”, konstaterar den luttrade Heino Wather.
”Men i slutändan visar det sig alltid finnas ett utrymme. Nyligen kom ju dessutom KI med en prognos som visar att svensk industri går bra”, fortsätter Peter Sköld.
De tycker inte att industrifacken kräver några orimligheter. Det handlar om löneökningar på 2,8 procent, på fortsatt utbyggnad av deltidspensionen/flexpensionen, en ny modell för systematiskt jämställdhetsarbete samt åtgärder för en bättre arbetsmiljö.
”Det är bra, inte minst för skiftarbetarna, om vi kan fortsätta utveckla möjligheten till deltidspension och att trappa ned när man blir äldre”, konstaterar Wather.
För Peter Sköld är det en huvudfråga att minska löneskillnaderna.
”LO:s undersökningar visar att det går 54 industriarbetarlöner på en vd-lön. Skillnaderna har aldrig varit så stora”, framhåller han.
Roger Forsberg pekar på att det finns lågavlönade grupper inom IF Metall som behöver ett rejält lyft.
”Vi har medlemmar inom både textilindustrin och tvätteribranschen. Det är kvinnodominerade yrken med låga löner, tuffa arbetsvillkor och många förslitningsskador”, säger han.
Han trycker hårt på att frågor som rör jämställdhet, arbetsmiljö och säkerhet är högprioriterade i avtalsförhandlingarna.
Hur det kommer att gå med dessa och andra krav återstår nu att se.
”Risken för konflikter är större än på många år”, tror Anders Kjellberg, professor vid Lunds universitet och expert på fackliga organisationer, i en TT-intervju.
I Aftonbladet (ob S) beskriver ledarskribenten Ingvar Persson denna tid som ”en ödesvecka som den svenska modellen”.
Själv hoppas jag att parterna till sist finner varandra, trots allt bullrande och mullrande. Sverige har inget att vinna på att det blir mer stök och bök på arbetsmarknaden. En återgång till 1980-talets lönekaos skulle göra oss alla till förlorare. En sansad och balanserad lönebildning ligger i allas intresse.