Mona Sahlin gjorde ett misstag när hon gick till val med den uttalade viljan att bilda en rödgrön regering. Misstaget bestod inte i att Vänsterpartiet inkluderades, utan i att hon valde att stadfästa den falska dikotomin – högerallians mot vänsterallians. Detta spelade Reinfeldt i händerna på flera sätt.
Det blev ett presidentval. Två kandidater ställdes mot varandra, snarare än två stridande politiska visioner. Sahlin drev samtidigt sitt parti mot mitten och grumlade därmed de politiska skillnaderna. Effekten blev att frågor om personliga egenskaper växte i betydelse. Det förlorade Sahlin på.
Men Reinfeldt vann också på grund av att de enskilda partierna i högeralliansen var beredda att offra mycket mer av sin identitet än partierna i den rödgröna alliansen var. Strävan efter makt har fått Centerpartiet att ge upp sin hjärtefråga, kärnkraften, och partiet kan knappast längre ses som ett grönt landsbygdsparti. Folkpartiet har blivit ett auktoritärliberalt parti med föga gemensamt med det socialliberala parti som fanns för bara ett par decennium sedan. Kristdemokraterna har hastigt, men inte särskilt lustigt, blivit för Natomedlemskap. Motsvarande vilja att offra ideal och visioner på maktens altare finns inte bland de rödgröna partierna.
Löfven upprepar inte Sahlins misstag. Istället deklarerar han att Socialdemokraterna ämnar gå till val med ett eget manifest och söka mandat för en socialdemokratisk regering som förhandlar förslag i riksdagen. Så också över blockgränserna. Blockpolitik är fördummande, säger Löfven. Gott så, och klargörande.
Men det är också väntat. Det är så här politiken under merparten av efterkrigstiden har vävts: socialdemokratiska minoritetsregeringar som sökt stöd i riksdagen, ibland också över blockgränserna. Med det nya parlamentariska läge som uppstått sedan Sverigedemokraterna marscherade in på den politiska scenen, kan vi i framtiden inte förvänta oss något annat än minoritetsregeringar.
Löfven hade kunnat gör halt vid detta. Då skulle visserligen alliansledarna fortsätta att skrika sig hesa om att oppositionen inte utgör ett samlat alternativ. Men deras halsstarrighet avspeglar bara hur ihåliga deras argument är.
Reinfeldt leder en minoritetsregering som inte klarar av att förankra sina förslag i riksdagen, och Kristdemokraterna och Centern balanserar på riksdagsspärren. Högeralliansen har inget stabilt regeringsunderlag. Men Löfven trampar vidare ut i grumligt vatten. Han sträcker nämligen ut en hand över blockgränsen till Centern och Folkpartiet. Detta möttes av Centerledare Lööf med uttalanden som var så barnsligt dogmatiska att man storknade i förundran över att de kom från Sveriges näringsminister. Björklund låg inte långt efter. Klart blev det i vart fall att dessa båda partier inte har för avsikt att ta något som helst ansvar om det parlamentariska läget blir besvärligt.
Lika klart är det dock inte i frågan om vad Löfven egentligen menade med sin utsträckta hand. Många tolkade hans uttalanden som att han kunde tänka sig att regera tillsammans Centern och Folkpartiet. Men i sin DN-artikel skriver han inte att han är beredd att samregera med dem. Han kallar dem ”framtida oppositionspartier”.
Samtidigt skriver han inte heller att han inte kan tänka sig detta, och hans uttalanden efter artikeln är allt annat än klargörande.
Vi har att göra med ordvrängeri i de högre dimensionerna. Syftet med dessa krumbukter är, såsom statsvetarprofessor Ulf Bjereld understryker, att skaffa sig maximal handlingsfrihet. Men denna handlingsfrihet har ett högt pris.
För det första kan inte Socialdemokraterna med trovärdighet kritisera alliansregeringen och samtidigt öppna för att samregera med delar av denna allians. För det andra är det fullständigt orealistiskt att fackföreningshataren Lööf skulle kunna sitta i en socialdemokratiskt ledd regering. För det tredje, går de socialdemokratiska gräsrötterna till val på politik, inte på taktik. De ser hur klassklyftorna exploderar i vårt land: De upplever den grasserande massarbetslösheten, de är rädda för det kaos som råder i sjukvården på många håll, de oroar sig för en välfärdsstat som drar sig tillbaka och lämnar hundratusentals människor i sticket. De håller, med rätta, högern ansvarig, samma höger som partiledare Löfven nu inte utesluter att regera tillsammans med.
Han borde veta bättre, han borde vårda sitt fotfolk. Utan dem finns inget socialdemokratiskt parti och ingen valseger.
Vi är många som måste få ett besked. Det beskedet måste bli att borgerliga ministrar är uteslutet i en Socialdemokratisk regering, men att man gärna, såsom man alltid har gjort, söker samarbete och stöd i riksdagen, även över blockgränserna. Inget besked vore skadligt, ett annat besked vore förödande.