Efter valet har det självfallet kommit ett antal opinionsmätningar. Hittills har dessa mer eller mindre prolongerat valresultatet. Även om avståndet mellan blocken minskat något. Detta mest beroende på att Socialdemokraterna förlorat några tiondelar.
Det senare knappast märkligt efter den massmediala holmgång som drabbat regeringen Löfven. Oftast har den bestått av överdrifter, men tydligt är också att det tagit tid för regeringen att hitta sina arbetsformer. En regering ska tala med en röst. Något för ofta har det skett övertramp på den punkten. Så rättning i leden!
Det sägs att de första 90 dagarna är av största vikt för en ny regering, då sätts de avtryck som kan bli avgörande för framtiden. Lägg därtill att dagens väljare är både otåliga och otrogna.
Nu har knappast oppositionen heller något att skryta över på sin kant. Självfallet mycket beroende på att moderaterna saknar partiledare. Först i mars kan favoriten Anna Kinberg Batra träda till på riktigt. Just nu finns ingen seriös utmanare till henne, men moderater är inte förutsebara när det gäller de interna maktpositioneringarna.
I det nya politiska landskapet har Socialdemokraterna långt ifrån den dominerande politiska ställning man haft vid tidigare regeringsperioder. Det finns ingen anledning till nostalgi. För att kunna bilda en regering idag måste man samarbeta med andra partier. Därför den rödgröna alliansen.
Förr kunde Socialdemokraterna dessutom söka stöd för en politik som slår vakt om välfärdssamhället hos borgerliga partier som Folkpartiet eller Centerpartiet. Idag finns inte den möjligheten.
De nya Moderaterna refererar ofta till Socialdemokraterna och försöker på olika sätt efterlikna det förr så stora partiets politik, men med den ryggsäck av elittänkande som moderaterna har i bagaget, är trovärdigheten för en sådan omvälvning låg.
Nu ska förstås ingen förvänta sig att en opposition ska vara nöjd, men alltför ofta verkar kritiken vara konstruerad för att enbart kritisera. Varför aldrig se något som är positivt, om än en tummetott, och varför aldrig ge konstruktiv kritik som syftar framåt? Istället detta gnällande och gnölande.
Dessutom: när det gäller satsningar på viktiga samhällsområden är samstämmigheten stor inom breda grupper i vårt samhälle; för att kvalitet och rättvisa ska kunna bibehållas är människor beredda att betala. Solidariskt.
Mot den bakgrunden är det märkligt att den samlade borgerligheten i sin iver att kritisera regeringspolitiken bortser från vanliga människornas behov och önskemål. Individualismens och egoismens budskap tycks vara viktigare än solidaritet och rättvisa. I stället en politik som syftar till att vidga samhällsklyftorna.
Tomma tunnor skramlar som alltid mest, heter det ju.
Även om regeringsrollen så här efter dryga två månader fortfarande tycks lätt obekväm för Stefan Löfven så bryter hans ledarstil med sin eftertänksam och sitt resonerande välgörande av mot vissa borgerliga politikers tvärsäkerhet och ordkaskader. Om något så måste vi återupprätta det politiska samtalet.
De första 90 dagarna är viktiga för en ny regering. Hittills har det varit både upp och ner för Stefan Löfven och hans regering.