Karl-Petter Thorwaldsson tog över ett LO som vissa ansåg förlorat en del av sin makt och inflytande. Nu är det inte så. LO står starkt och är följsamt ett ständigt föränderligt samhälle.
I höger-och nyliberalismpropagandan ingår att förringa fackföreningsrörelsens betydelse. Allt tjat om att facket är föråldrat och passé kan förstås påverkat en del att tro att LO är en koloss på lerfötter.
Däremot ser vi en LO-ordförande som med rätta känner sig allvarligt bekymrad över vissa politikers ”klåfingrighet”. Inte minst när den svenska modellen ifrågasätts, där fack och arbetsgivare tillsammans beslutar om lönebildningen.
Hos den borgerliga oppositionen tycks åsikten vara den att det bör lagstiftas om särskilt låga löner på grund av den stora invandringen, löner som det knappast går att leva på i dagens samhälle.
Även om förändringarnas vindar dragit genom LO-borgen finns både en styrka och en vilja att föra det solidariska samhällsbygget framåt och att slå vakt om medlemmarnas intressen, där är låga löner inte en framkomlig väg utan skapar ökade klyftor.
För facket är medlemsnyttan inte mindre viktig idag. Kollektiva lösningar för allas bästa är grunden för LO:s arbete. Något som de högerborgerliga analyserna aldrig förstått eller haft en susning om.
Under 1990-talets nedskärningsår manifesterade LO starkt mot den socialdemokratiska regeringens besparingspolitik, en politik som drabbade många av LO:s medlemmar extra hårt.
Vid en av dåtidens LO-kongressen togs till och med paus för att demonstrera mot regeringspolitiken på Stockholms gator. Den annars så blide LO-hövdingen Bertil Jonsson bjöd på taggtråd i sitt kongressanförande. Det var tufft. Den fackliga vreden tydlig.
Socialdemokraterna har just nu regeringsmakten. Regeringsinnehavet betyder inte att LO och partiet alltid går i takt. Vi vet också att de nedskärningar och marknadsanpassningar som skett inom näringslivet framförallt drabbat LO:s medlemmar.
För en stark och offensiv arbetarrörelse är det avgörande att fack och parti går i takt. Då kan man med större tyngd påverkar den politiska dagordningen och därmed de politiska initiativen.
Fortfarande röstar en majoritet av LO:s medlemmar på socialdemokraterna. Lägger man till dem som röstar på vänsterpartiet är vänstermajoriteten bland LO:s medlemmar kompakt.
I debatten glöms gärna att LO och Socialdemokraterna är grenar av samma arbetarrörelse. Det var LO som bildade partiet. Därför är också de grundläggande värderingarna gemensamma. Det är en av anledningarna till att de borgerliga partierna så gärna vill begränsa fackets roll och inflytande.
Det saknas inte frågor där LO och socialdemokratin gemensamt kan rycka åt sig initiativ. Hur blir det med den framtida socialförsäkringarna?
Hur ska framtidens a-kassa utformas? Hur blir det med arbetsrätten och de otaliga lösliga anställningsformerna?
Politiken måste bli tydligare. LO måste vara pådrivare.