LO får inte överge kvinnorna
JÄMSTÄLLDA LÖNER Arbetsgivarorganisationen Almegas vd Jonas Milton har i Aftonbladet gått till hård attack mot LO-förbundens krav på särskilda satsningar för att utjämna löneskillnaderna mellan män och kvinnor inför vårens avtalsrörelse, och menar att de utgör ett hot mot kvinnornas löneutveckling.
Ett av de prioriterade områden för LO i årets avtalsrörelse är mer jämställda löner. Det handlar främst om den övergripande lönestrukturen på svensk arbetsmarknaden, inte om lönerelationerna inom olika yrkesgrupper.
Foto: Drago Prvulovic / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Resonemangen känns igen från andra områden. Nej till centrala lösningar och ett förnekande av strukturella problem. Almegas vd Jonas Milton går till och med så långt att han på debattplats i Aftonbladet skriver: "Till att börja med kan vi slå fast att vi inte vill ha lönediskriminering på arbetsmarknaden. Oavsett hur statistiken ska tolkas finns det ingen anledning att försvara en lönesättning som är osaklig. Lön ska bestämmas utifrån de resultat som den enskilde medarbetaren uppnår i sitt arbete och av hur hon/ han utvecklas i sin yrkesroll. Inte av kön".
Det Milton skriver är intressant på flera sätt. Lönen ska bestämmas utifrån prestation, inte utifrån kön. Vem kan väl säga emot det? Det är ju en självklarhet. I teorin. Men inte i praktiken. Inte kan man precis påstå att Almega gått i bräschen för att leva upp till denna läpparnas bekännelse och komma till rätta med lönediskrimineringen av kvinnor. Det intressanta är när Milton lyfter fram diskrimineringsperspektivet som ett argument mot att komma tillrätta med problemet. Den strukturella diskriminering som kvinnor genom årtionden utsatts för ser inte Milton som anledning till att prioritera kvinnorna. Då skulle ju männen lönediskrimineras. Det är den enda slutsats man kan dra av Miltons resonemang.
Sedan fortsätter Milton: " När vissa av våra fackliga motparter lyckas få igenom krav på generella lönehöjningar i procenttal, blir effekten en ökad löneskillnad mellan män och kvinnor när man räknar i kronor och ören!" Visst funkar det så om det nu varit vad LO-förbunden hade ställt som krav. Men här handlar det inte om generella påslag utan om riktade satsningar till de yrkesområden som behöver uppvärderas.
Milton pekar vidare på att kvinnorna ofta är mer framgångsrika när individuell lönebildning råder än vad männen är då kvinnorna ofta är bättre förberedda och mer pålästa. Så är det säkerligen. Men denna jämförelse håller vid jämförelser inom en yrkesgrupp. Vad LO vill komma åt är den strukturella obalans som finns mellan olika yrkesgrupper och avtalsområden. Det handlar inte om att kvinnor som jobbar som butiksanställda eller undersköterskor ska ha högre lön än män inom samma yrkesgrupper.
Jonas Miltons utspel visar att de svenska arbetsgivarorganisationerna sitter fast i gammalt tänkande och försöker ta varje möjlighet att avskaffa den centrala lönebildningen till förmån för individuell lönebildning. Detta visar att kvinnorna behöver all hjälp de kan få för att uppnå en mer rättvis lönestruktur på svensk arbetsmarknad. Det är endast genom en enad facklig front, och en verklig facklig solidaritet, som problemet kan angripas. Det är därför som vårens avtalsrörelse blir viktigare än någonsin. LO: s initiativ att prioritera denna fråga är av avgörande betydelse och Wanja Lundby-Wedin, Per Bardh och övriga ledande LO-företrädare får inte vika ner sig. LO får helt enkelt inte överge de lågavlönade kvinnorna.