Under LO-kongressen sista dag, i måndags, hann jag byta några ord med LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio, som har rötter i Vittangi i Kiruna kommun. Han var nöjd med kongressbesluten och pekade på flera exempel.
o Vinstdriften i välfärdssektorn ska bort. I välfärden ska vi vara medborgare med rättigheter, inte kunder på en marknad.
o Tänderna är en del av kroppen. Högkostnadsskyddet ska stärkas. På sikt ska tandvården integreras i sjukvården. Det ska inte kosta mer att besöka tandvården än det kostar att besöka vårdcentralen.
o Sjukförsäkringen måste repareras. Alliansens "rehabkedja" ska ersättas av en rimlig och mänsklig sjukförsäkring.
o Rehabiliteringssystemet ska byggas ut och tidsgränserna i sjukförsäkringen omvandlas till stödjepunkter där individen rustas med rehabiliteringsrättigheter.
o "Gräddfilerna" i sjukvården, via privata vårdförsäkringar, ska avskaffas. De med störst vårdbehoven ska alltid gå först.
Man kan givetvis diskutera både de ekonomiska och parlamentariska möjligheterna att förverkliga LO-förslagen. Dels finns det inte plats för alla reformer, krav och idéer i statsbudgeten. En ansvarskännande regering måste prioritera. Dels är det svårt att driva igenom några radikala förändringar för en minoritetsregering som bara förfogar över 138 av riksdagens 349 mandat. Inte ens med stöd från Vänsterpartiet är regeringen i närheten av en majoritet.
Men det är under alla förhållanden bra att LO agerar blåslampa och driver på regering och riksdag.
Den generella välfärdspolitiken är inte färdigbyggd. Tag bara tandvården. I början på 1970-talet tog Socialdemokraterna strid för en stor tandvårdsreform.
Den såg dagens ljus 1 januari 1974 och innebar en storsatsning för att förbättra tandhälsan i hela landet. Sverige fick avgiftsfri tandvård för alla barn och en allmän tandvårdsförsäkring för vuxna.
Under flera decennier skedde stora framsteg. Tandhälsan förbättrades kraftigt för både barn och vuxna. I dag uppfyller Sverige i princip alla WHO-mål. Men det betyder inte att det saknas problem.
I en rapport har LO pekat på att de socioekonomiska skillnaderna har ökat under de senaste åren.
”Vi har idag ett system där klasskillnaderna i tandhälsa ökar. Sjuka, arbetslösa, och fattiga pensionärer är grupper som missgynnas av vårt nuvarande system”, konstaterar Kjell Rautio.
Många låginkomsttagare drar sig för att uppsöka tandläkare. De gamla fina principerna i 1974 års tandvårdsreform har urholkats. Därför behövs en översyn av den nuvarande tandvårdspolitiken. På sikt borde tandvården vara en del av den vanliga sjukförsäkringen och kostnaderna vara samma som vid annan läkarvård.
Det är en stor och kostsam reform att integrera tandvården i sjukvården, som LO kräver. Men det borde vara ett givet mål. Det är svårt att motivera att skador på tänderna ska ha ett annat regelverk än skador i andra delar av kroppen.
En sådan reform borde bli en del även av regeringens sociala reformagenda – och genomföras stegvis, ansvarsfullt och i takt med vad samhällsekonomin tillåter.