Om vi har valfrihet i skolan kommer det att leda fram till att de engagerade och ansvarstagande föräldrarna ser till att barnen kommer till en skola där det är så bra som möjligt. Det blir därför anhopningar på vissa skolor av barn från ambitiösa familjer, medan de som inte tar samma ansvar för barnens utbildning riskerar att halka efter.
Det där med valfrihet är således en het potatis för den som vill ha ett jämlikt samhälle. Det märktes tydligt under partiledardebatten i söndags.
En lösning är att som socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven sade i partiledardebatten, något i stil med att alla barn ”ska få en bra utbildning”. Vilket låter ungefär som utbildning kan läggas i en påse, och som på julgransplundringen delas ut lika till alla. Detta sätt att uttrycka sig bottnar ofta i en uppfattning om att alla ska ha det lika bra, att vi inte kan tillåta att frihet leder fram till att några tillskansar sig en märkbart bättre tillvaro. Politikens uppgift är att pressa samman de sämst ställda med de bäst ställda. Skillnaderna (eller som man uttrycker det, ”klyftorna”) ska inte bli för stora. Det bästa är att alla tjänar ungefär lika mycket, är lika glad (eller ledsen) och att det inte uppstår några irriterande olikheter. Lika barn leka bäst. Det är vänsterns sätt att se saken.
Det alternativa synsättet, det liberala, är att alla får samma möjlighet, inte att alla ska få samma resultat. Märkligt nog var det vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som i partiledardebatten talade om att skolan ska ge samma chans till alla. Han uttryckte sig således som en riktig liberal. Alla ska få en rejäl möjlighet. Hur denna sedan förvaltas är upp till var och en.
Sjöstedt verkar dock ha lite andra tankar. Att alla får samma chans kan också tolkas som att alla får lika liten möjlighet. Valfriheten i skolan ska avskaffas. Men utgångspunkten tycks inte vara att förbjuda barn och föräldrar att välja bort dåliga skolor. Visst är det så han tänker, men poängen är att alla skolor ska vara lika bra. Då blir valfriheten onödig.
Tänk er att affären har 50 olika tandkrämssorter, men att innehållet kommer från samma fabriksblandning. Vem skulle då fundera på om det var Pepsodent eller Colgate? Valfriheten skulle vara värdelös. Det skulle bara behövas en enda tandkrämsfabrik som försåg oss med det bästa som tänder kan få. Ungefär så resonerar vänsterpartisterna. Om skolan är bra och jämlik överallt så kan föräldrarna i lugn och ro skicka sina barn till vilken skola som helst.
Det påminner om den fråga jag brukar ställa för att skilja en socialdemokrat från en kommunist – hur gör vi med uppdelningen av SJ-tågen i första och andra klass? Kommunist är den som vill avskaffa första klass så att alla åker lika. Ingen har det bättre än någon annan. En socialdemokrat däremot vill inte avskaffa första klass utan gör andra klass så bra som möjligt. Gärna genom att ta pengar från biljettpengarna till första klass. I det ena fallet åker alla lika bra (eller dåligt), i det andra fallet finns det en möjlighet till guldkant i tillvaron, men inte till priset av att det sämre resandet blir alltför dåligt.
Frågan är då om Jonas Sjöstedt är en liberal eller en kommunist? Svaret är väl att han är utopist. Han får läggas i samma fack som religiösa som tror att vi snart ska resa vidare till Guds Rike, eller folk som i meditativt rus tror sig förflyttade till Nirvana. Tanken att alla skolor ska vara lika bra, så identiska att ingen kommer att bry sig, är förstås inte möjlig att uppnå. Frågan är hur många röster ett parti kan få genom att tänka goda tankar? Eller är väljarna mer intresserade av politiska alternativ som utgår från verkligheten och inte ideologin? Eller tänker Jesus komma tillbaka?