Lars Ohly kallar sig inte längre kommunist och det är bra, för det var han faktiskt aldrig. Det syns när han skrev på DN-debatt i går.
Ohly skriver:
"Visst behövs ett stort antal mittenväljare för att säkra en rödgrön majoritet. Men en stor del av medelklassen har en ganska pragmatisk syn på politiken. De vill ha generella välfärdslösningar, ett hyfsat rättvist samhälle med miljöhänsyn och klimatansvar. De flesta är toleranta och positiva till invandring och mångfald. De är villiga att betala skatt om servicen som de får är bra och kommer många till del. De tycker inte om stora klasskillnader eller ojämställdhet mellan kvinnor och män. De gillar jämlikhet helt enkelt."
Bra att det sägs. Men Ohly glömmer tillägga att när vänsterpartiet är med, är inte dessa väljare med. Vidare skriver Ohly:
"En alltmer högeranpassad socialdemokrati utan ett samhällsförändrande program saknar relevans. En socialdemokrati som inte ökar jämlikheten och minskar klyftorna i förmögenhet, inkomster, makt och inflytande saknar existensberättigande."
Hur kan Socialdemokraterna sägas gå till höger, eller ens mitten, om de har ett avmastat kommunistparti med sig?
Och om väljarna varit intresserade av vänsterpolitik, varför röstade de inte på vänsterpartierna då?
Stridspunkten inom arbetarrörelsen handlar nu bland annat om vad som är partiets uppgift. Enligt vänstern, inom S såväl som vänsterpartiet, är uppdraget att minska klyftorna och öka jämlikheten. Hellre alla lika fattiga än några rikare. Men den alternativa ståndpunkten är att socialdemokratin inte främst handlar om att minska klyftorna utan att öka tillväxten (och därmed den välfärd som finns att fördela).
Medan vänstersossen grunnar på vilka nya skatter som kan konstrueras för att kunna öka bidragsmängden, funderar högersossen på hur tusan vi räddar kvar tillverkningsindustrin, får mer dynamik i näringslivet och därmed ökar antalet jobb.
Jag tillhör den där senare gruppen, en högersosse som får ståpäls av bolmande fabriksskorstenar och svenska upplevelseindustriella framgångar. Det är lite perverst i en tid när man ska dragga själen och fylla i EU-ansökningar.
Som jag ser det bygger den svenska modellens framgångar inte på att det har skottats ut empati och kärlek till din nästa, utan med fokus på mer samhällsdynamik, strukturomvandling och framtida välfärdsökningar.
Socialdemokratin är inget kristet biståndsprojekt utan en industripolitisk samhällsmodell.
Man kan konstatera att Ohlys artikel inte innehåller ett ord som påminner om samhällsutveckling i meningen materiella förbättringar. Ord som "tillväxt" och "jobb" finns inte med, och jag tycker sådant ska stå i centrum, inte "solidaritet" och "jämlikhet". Utan de förstnämnda blir det inte mycket av det andra.
Slutligen skriver Ohly "om socialdemokratins skriande brist på självförtroende" och hävdar:
"De vågar inte stå för något som kan uppfattas som samhällsförändrande, de vågar inte utmana opinioner på någon avgörande punkt, de är rädda för att avvika för mycket från Reinfeldt och Borg. Därmed finns inte heller förutsättningar att stå för en reformpolitik för framtiden. Risken finns att ett så räddhågset parti bara verkar eftersträva makt, inte upplevs som ett parti med idéer som bär in i framtiden."
Det håller jag med om. Räddhågset och alltför försiktiga. Kanske hade de varit mer modiga om det funnits riktiga kommunister i det här landet, sådana som ser framtiden som elektrifiering och folkstyre, istället för dagens mesproppar som har fördelningspolitik som utgångspunkt och helt glömt att det politiska uppdraget handlar om att röja väg för produktivkrafterna, inte predika underkastelse. Det är Lenin som vänsterpartiet borde ha injicerat i socialdemokratin, inte dagens Jesusjolm.