Hollandes framgång var väntad - eller rättare sagt, det var väntat att många av fransmännen skulle vända sig ifrån Sarkozy. Valets stora överraskning är tveklöst ett högerextrema Nationella Frontens kandidat Marine Le Pen lyckades samla 18,5 procent och bli klar trea i valet till landets högsta politiska ämbete. Det handlar om en toppnotering för partiet. Visst är det oroande att ett extremt parti har en sådan framgång i en av de stora demokratierna. Risken är att partiet nu rider på en framgångsvåg i de kommande parlamentsvalen.
Förmodligen är Nationella Frontens framgångar till stor del ett resultat av ett misstroende mot högerpresidenten. En del väljare med hjärtat till höger vill markera ett avståndstagande och Le Pens parti har då framstått som det bästa alternativet. Men visst är det oroande att ett invandrarfientligt parti får dessa framgångar, oavsett vilka motiv väljarna har haft. De högerradikala partiernas framgångar i vissa europeiska länder, mest markerat i Ungern, är det mest oroande draget i nutida europeisk politik.
En avgörande fråga är hur Le Pens anhängare ställer sig i den andra valomgången. Det finns en klar motsättning mellan den traditionella höger som Sarkozy representerar och den mer extrema varianten som företräds av Marine Le Pen. Tipset är att många av Le Pens anhängare avstår från att rösta och det stärker chanserna för Hollande att bli president.
En vänsterpresident kan skapa förutsättningar för fler jobb och en mer offensiv politik. Men Hollande får många tunga problem i arv. Frankrikes ekonomi är kass och oavsett vem som blir politiskt ansvarig krävs krafttag. Nu gäller det att visa att det finns andra sätt att spara än att vältra allt tyngre bördor på de vanliga inkomsttagarna. En klassisk högerpolitik skulle fördjupa krisen och öka klassklyftorna än mer.
Under senare år har Sarkozy och den tyska kanslern Angela Merkel fördjupat samarbetet. Ofta har man fått intryck av att de två stora bestämt och att andra länder ställts inför fullbordat faktum. I en union är det lätt att det växer fram krav på att man för att öka effektiviteten ska undvika långa demokratiska processer. Bryssel har utan tvekan tappat mark. Det mesta talar för att det goda samarbetet mellan Berlin och Paris kommer att bestå eftersom de stora länderna tjänar på att hålla ihop. Kristdemokraten Merkel och socialisten Hollande är oeniga på många punkter men de är framför allt ledare för två stormakter som inte accepterar att bli tillbakaträngda. Om den europeiska krisen fördjupas kanske det blir än mer av stormaktspolitik i EU.
Slutligen. Nu är det bara att hoppas att trenden fortsätter, att gamla stabbiga högerregimer byts ut mot fräscha vänsterkrafter.