Alan Kurdi skulle inte ha kunnat vara ditt barn, Morgan Johansson. I vart fall inte om man ser till vilka tankegångar som vår lagstiftning grundas i. Det är tid att tala klarspråk om varför barnen drunknar i Medelhavet.
I förra veckan hittades Alan Kurdi på en strand i det svenska turistmeckat Bodrum i Turkiet. Bilden på Alan i kortbyxor, sneakers och t-shirt och på polistjänstemannen som varsamt tar hans lilla kropp i sin famn, spred sig som en löpeld på sociala medier och blev förstasidesstoff på flera av världens största tidningar. Talet om ”volymer” faller platt till marken, när allt förvandlas inför våra ögon från anonyma siffror i statistiken till människor som du och jag och barnen som är på väg till skolan utanför köksfönstret. I en enda bild sammanfattades flyktingkatastrofen och den anonyme flyktingen fick ett ansikte, ett namn och en historia. En drunknad pojke. En far som i vågorna tappat taget om sin sons lilla, våta hand. Alan blev tre år.
Oisín Cantwell, kolumnist på Aftonbladet, menade i en krönika på torsdagen att kanske kan bilden få en liknande effekt som när bilderna på Phan Thị Kim Phúc – den napalmskadade flickan som kom att symbolisera Vietnamkrigets elände och ondska – kavlades ut över världen sommaren 1972. Låt oss hoppas på det. För så här kan vi inte fortsätta. Det är människor det handlar om.
Hur förhärdat måste inte det hjärta vara som utan att brista kan se på bilden av Alan Kurdi? Och ändå är han endast en av många. Över 20 000 människor har sedan år 2000 drunknat i Medelhavet. Men debatten har mest handlat om hur dessa ”flöden” – som om det handlade om något annat än människor – ska stoppas, hur flyktingsmugglingen ska kväsas och hur EU ska upprätthålla sina gränser. Enorma summor har gått till gränsbevakning, till att bygga murar och taggtråd. Men att man gör detta för att undergräva en mänsklig rättighet talas det tyst om.
Så låt oss tala klarspråk: Skälet till att människor på flykt tvingas ut i rangliga skorvar och läckande gummibåtar, skälet till att 20 000 människor drunknat i Medelhavet, skälet till att Alan bara blev tre år är att EU stängt de legala, säkra vägarna in i unionen. Asyl kan endast sökas på plats i unionen, så den som inte kommer levande fram kan inte söka asyl. Det är den vidriga logiken bakom EU:s flyktingpolitik. Med viseringsplikten och transportörsansvaret har EU för de flesta av världens flyktingar upphävt den mänskliga rättigheten att söka asyl.
Detta är orsaken till att desperata människor försöker ta sig sjövägen över Medelhavet. Detta är orsaken till att så många dör. Detta är effekterna av politiska beslut.
Det skulle ha kunnat vara mitt barn, sade min bror i förra veckan. Min bror är Morgan Johansson, Sveriges justitie- och migrationsminister. Vi är många som känner så. Men vad Morgan inte sade är att lagstiftningen är skriven för att just skilja hans och mina barn från barn som Alan. Det handlar inte endast om att vi är födda i ett land i fred och Alan i ett land i krig. Det handlar också om att vi och våra barn är födda med den självklara rätten att åka nästan vart vi vill, när vi vill och med vilka färdmedel vi vill. Det är en rätt som Alan förvägrades, trots att hans flyktingskäl var uppenbara. För att förhindra Alan och andra på flykt från att utöva sin mänskliga rättighet att söka asyl undan krig och förföljelse har vi skapat ett regelverk som gör att enda vägen är med gummiflotte över Medelhavet.
Sverige tar ett större ansvar än många andra länder. Det är sant. Därför behövs ett kvotsystem i EU. Det är bra att Sverige driver det. Men vi behöver också en diskussion om de lagar som stiftats och som syftar till att upphäva asylrätten, den rätt som världen med världskriget i färskt minne kodifierade 1948 som en mänsklig rättighet.
Vi står nu inför den värsta katastrofen sedan detta världskrig. Jag tänker på det när jag läser förslagen som pläderar för att det åter är dags att skicka ut vita bussar. Det vi idag vill minnas från den tiden är insatser som de vita bussarna, smugglingen av danska judar över Öresund 1943 och den solidaritet som uppbådades när 80 000 finska krigsbarn togs emot. Det finns också mycket vi helst vill glömma, sådant som vi idag skäms för.
Frågan vi måste ställa oss är om framtidens människor ska minnas oss med stolthet eller med skam. Ska vi bli ihågkomna som den generation som kröp in bakom murar och taggtrådsstängsel, medan havet utanför våra gränser fylldes med döda barn? Eller som en generation som tog ansvar?
Det finns endast en hedersam lösning: Upphäv den viseringsplikt och transportörsansvar som tvingar barn som Alan ut i gummiflottarna!
Morgan, sänd åter ut de vita bussarna!
Så skulle Sverige kunna agera som den moraliska stormakt vi gör anspråk på att vara.
Då skulle vi inte bara kunna tala om, utan också behandla barn som Alan som vore de våra egna barn.