Tony Blair (brittiska Labours partiledare 1994–2007) var en av dem som mycket bestämt avrådde sitt parti från att välja vänstermannen Jeremy Corbyn till ny partiledare.
”Det kommer inte att bli ett nederlag som 1983 eller 2015 vid nästa val. Det kommer sannolikt att bli förintelse”, skrev Blair.
Det var hårda ord. Men tyvärr ligger det en del i Blairs dystra profetia.
Det är svårt att se hur Corbyn ska kunna vinna de breda väljargrupperna.
Under hela sin politiska karriär har Corbyn befunnit sig längst ut på Labours vänsterkant. Sedan han blev parlamentsledamot 1983 har han röstat mot den egna partilinjen mer än 500 gånger!
Retoriken har varit stenhård vänster. Corbyn har velat förstatliga järnvägar och energibolag. Han har hyllat Venezuelas förre president Hugo Chávez, kallat islamistiska Hamas för ”vänner” och är uttalad republikan. Häromveckan vägrade han att sjunga den brittiska nationalsången vid en minnesceremoni för andra världskriget.
Det är svårt att se hur en sådan linje ska kunna locka de stora väljarskarorna i parlamentsvalet 2020.
En liknande slutsats drar journalisten Håkan A Bengtsson, som följt brittisk politik sedan början av 1980-talet. I Dagens Arena tror han att Corbyn har begränsade möjligheter att leda Labour till en valseger.
”Det räcker det inte att vinna radikala unga eller mobilisera de med låga inkomster (de valkretsarna har Labour redan) utan då gäller det att vinna väljare som 2015 röstade konservativt”, konstaterar Bengtsson.
I Aftonbladet påminner även Katrine Marçal, sedan några år tillbaka bosatt i London, om att det inte är någon stor vänstervåg som nu sköljer över Storbritannien.
”Jeremy Corbyn har vunnit 250 000 Labouraktivisters stöd. Tories och David Cameron vann 11,25 miljoner britters. Så sent som i maj”, konstaterar hon.
Det är dessa vanliga brittiska väljare – arbetare, tjänstemän, akademiker och småföretagare – som Labour måste vinna om det partiet ha en rimlig chans i nästa val.
”För den som på riktigt vill förändra Storbritannien i progressiv ¬riktning är det bara det som spelar roll”, påpekar Marçal helt riktigt.
I det avseendet finns också massor att lära av epoken Tony Blair. Hans stöd till krigen i Afghanistan och Irak är och förblir en mycket ful fläck på hans kavaj. Men inrikespolitiskt var Blair en skicklig och mycket lyckad partiledare och premiärminister.
Blair är den premiärminister från Labour som har suttit längst (1997–2007) och den ende person som har lett partiet till tre på varandra följande valsegrar.
Men Blair vann inte bara val. Han förändrade också Storbritannien.
Den ekonomiska tillväxten var god under Labour-åren. Arbetslösheten pressades ned. Löntagarnas ställning stärktes.
Det gjordes stora satsningar på utbildning, sjukvård och barnomsorg. Dessutom antogs Europas mest ambitiösa program mot barnfattigdom.
Det var klassisk socialdemokratisk politik som vilade på två stadiga ben. Dels en politik för att företagen, arbetsmarknaden och ekonomin skulle växa. Dels en fördelningspolitik som såg till att sprida det växande välståndet till så många som möjligt.
Det borde vara en lärdom för alla socialdemokrater i Europa. Man ska inte krångla till det.
Socialdemokratin är som mest lyckad när den bedriver socialdemokratisk politik – inte när den girar iväg långt till höger eller vänster.
Det behövs inga djupanalyser på terapisoffan. Satsa ordentligt på jobb-, närings-, tillväxt- och fördelningspolitik så går det bra.