Under nyårshelgen 2014/2015 semestrade jag, min fru och goda vänner i det vackra Paris. Vi åt god mat och besökte Eiffeltornet, Triumfbågen, Sacre Coeur och andra kulturbyggnader.
Jag slogs av att säkerhetskontrollerna och polisuppbåden inte kändes lika påträngande som i London sommaren före.
Tyvärr är det inte längre så. Bara några dagar efter vår hemkomst till Norrbotten inträffade attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo – och 13 november skedde ett ännu värre terrordåd i centrala Paris.
Paris 13/11 2015 nämns nu i samma andetag som New York 11/9 2001, Madrid 11/3 2004 och London 7/7 2005. Även Paris har drabbats av våldet och tvingats skärpa säkerheten och kontrollerna.
Återigen har vi också fått skäl att fundera på hur vi försvarar det öppna samhället mot våldsbejakande extremister och terror.
Efter massmorden i Oslo och på Utöya 22/7 2011 konstaterade Jens Stoltenberg, Norges dåvarande statsminister:
”Vårt svar måste vara mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet men aldrig naivitet. Ingen har sagt det vackrare än en AUF-flicka som blev intervjuad av CNN: Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.”
Det var både klokt och elegant formulerat. Men det finns skäl att stryka under orden ”aldrig naivitet”.
2015 innehöll nya påminnelser om att det finns grupper och människor som befinner sig fjärran från idéerna om demokrati, yttrandefrihet och humanitet – som är beredda att mörda och lemlästa utan respekt för vanliga människors sätt att leva.
Därför måste samhället både reagera och agera.
Redan innan terrordådet i Paris hade inrikesminister Anders Ygeman tagit fram en strategi mot terrorism. 19 november presenterade statsminister Stefan Löfven dessutom ytterligare förslag. Det handlar bland annat om att ge myndigheter nya verktyg för informationsinhämtning, biometrisk passkontroll och mer av kameraövervakning vid byggnader med generell hotbild eller särskilt utsatta platser.
I budgeten för 2016 finns även ett tillskott på 225 miljoner kronor till Säpo för att hantera det stora antal personer som återvänt till Sverige från terrorstrider.
Den som vill kan säkert beteckna initiativen som ingrepp i den individuella friheten och integriteten. Men händelserna i Paris visar att det inte går att ta lätt på terrorhoten.
Demokratin måste alltid kunna försvara sig. Polis, underrättelseorgan, åklagare och rättsväsende måste ha verktygen för att kunna upprätthålla säkerheten i vår del av världen.
Men dessa polisiära och repressiva åtgärder måste givetvis även kompletteras med satsningar på förebyggande arbete.
Det finns goda exempel på bra lokalt samarbete mellan polis, socialtjänst, skolor och fritidsgårdar för att fånga upp dem som är på väg att hamna snett och fångas av extrema politiska ideologier. Utanförskap är alltid en grogrund för antidemokratiska idéer.
Kort sagt: Det finns inte en lösning på problemet. Det krävs en bred arsenal av åtgärder – liksom en kombination av mjuka och hårda insatser.
Mitt i allt detta gäller det dessutom att behålla sans och vett. Hela religioner eller befolkningsgrupper kan aldrig ställas till svars för vad enskilda vettvillingar gör.
Det handlar inte om ett civilisationernas krig. Måltavlan för fanatikerna är alltid (oavsett deras politiska och religiösa förtecken) detsamma – det öppna demokratiska samhället. Att kräva större insatser mot terrorister och våldsbejakande extremism har därför inget att göra med gärningspersonernas religion eller etnicitet. Det handlar bara om att stå upp för demokratin som idé och verktyg.