Liberalen Louis De Geer (den yngre) är en av Sveriges mest kortvariga statsministrar genom tiderna. Han blev statsminister i oktober 1920 men tvingades avgå bara fyra månader senare.
”Louis De Geer var helt enkelt ovanligt illa rustad för uppgiften att leda en regering.”
Det skriver Johannes Åhman, politisk redaktör på Dagens Nyheter och författare till minibiografin om De Geer i Bonniers serie ”Sveriges statsministrar under 100 år”.
Jag kommer att tänka på Håkan Juholts gästspel som socialdemokratisk partiordförande 2011–2012. Louis De Geer hade – i likhet med Juholt – lång erfarenhet av både riksdagsarbete och statliga kommittéer.
De Geer var dessutom en kompetent landshövding i hemlänet Kristiansstad. Juholt hade en stark folklig förankring och var krysskung i Småland.
Men en sådan bakgrund är ingen garanti för att man också blir en lyckad statsminister eller partiledare.
Samtidigt fanns många politiska motståndare som ville att De Geer skulle misslyckas.
Varken Högerpartiet eller Socialdemokraterna var intresserade av uppgörelser om obekväma politiska förslag med den liberala minoritetsregeringen (en proposition om höjd tull på kaffe blev De Geers fall).
Även i den egna regeringen fanns de som var snabba med att sticka kniven i ryggen på De Geer. Finansministern klagade högljutt på sin regeringschef och jordbruksministern antydde att De Geer var senil.
Parallellen till vissa så kallade partikamraters ständiga hackande på Juholt under hösten 2011 är nästan övertydlig.
De Geer och Juholt hade – kort sagt – ett litet helsike under sin korta tid som statsminister respektive S-bas.
De fajtades tappert en tid men till sist blev deras positioner ohållbara. Även kompetenta och erfarna politiker kan malas ned snabbt.
Historien om De Geer påminner också om en stökig tid i svensk politik. Hela 1920-talet var oroligt.
Oklara riksdagsmajoriteter och samarbetssvårigheter mellan partierna gjorde att regeringsmakten vilade på gungfly.
Minoritetsregeringarna avlöste varandra i rask takt. På tio år hann Sverige skifta regeringschef tio gånger!
Först rattade Nils Edén en liberal-socialdemokratisk koalition 1917–1920. Därefter regerade Hjalmar Branting (S) ensam under några månader.
27 oktober 1920-13 oktober 1921 ledde Louis de Geer samt Oscar von Sydow varsin expeditionsministär.
1921–23 ledde Hjalmar Branting ånyo en minoritetsregering. Därefter tog högermannen Ernst Trygger hand om rodret i regeringskansliet 1923–24.
Sedan blev det Branting igen innan hans partikamrat Rickard Sandler blev statsminister en kort period.
Därefter hann liberalen Carl Gustaf Ekman och högermannen Arvid Lindman ledda var sin borgerlig regering innan 1920-talet var slut.
Det var en turbulent och olycklig tid för svensk politik. Regeringsmakten försvagades.
Det rådde oklarhet om den ekonomiska politiken och Sveriges långsiktiga färdriktning.
Först efter valet 1932 – när Socialdemokraterna och Bondeförbundet gjorde upp krispolitiken – blev det äntligen ordning på torpet.
Då fick Sverige en stark och uthållig riksdagsmajoritet som kunde bekämpa massarbetslöshet och ekonomisk nöd.
Det borde vara en lärdom även för vår tid. Det är ingen optimal lösning att ha en minoritetsregering med två partier som först måste enas om en gemensam linje och därefter måste förhandla med ännu fler för att vinna en riksdagsmajoritet.
Även dagens Sverige skulle må bra av ett rejält handslag över blockgränsen och en långsiktig uppgörelse mellan de största partierna.