På den informativa webbplatsen statskoll.se läser jag att det kan bli aktuellt att omlokalisera statliga jobb från Stockholm till andra delar av landet.
I en interpellationsdebatt i mitten av november pekade riksdagsledamoten Håkan Svenneling (V) på att Danmark ska flytta ut 3 900 statliga jobb från Köpenhamn (det motsvarar ungefär 10 procent av statliga jobb i den danska huvudstaden) till andra delar av landet.
Civilminister Ardalan Shekarabi (S) gav visserligen inga konkreta utfästelser. Men han framhöll att den danska lokaliseringspolitiken studeras av Statskontoret, som i april 2017 ska redovisa vilka myndighetsfunktioner som kan både effektiviseras och omlokaliseras.
”Statskontorets rapport kommer att vara ett viktigt underlag i regeringens arbete med att i större utsträckning styra över myndigheternas lokaliseringsbeslut, men vi behöver basera den politiken och den styrningen på kunskap, erfarenhet och analyser”, sa Shekarabi.
Vi får hoppas att det dessa analyser leder till handling i den statliga lokaliseringspolitiken. Det behövs en annan inriktning. Under de borgerliga regeringsåren 2006-2014 skedde en mycket kraftig koncentration av statlig verksamhet till Stockholm.
Under alliansregeringens åtta år försvann cirka 3000 statliga jobb i landsorten. Det har slagit hårt mot många små kommuner.
Samtidigt fick Stockholmsregion ett tillskott på 2 500 statsanställda, enligt statskoll.se. 34 av 45 nya förvaltningsmyndigheter, som inrättats sedan 2006, placerades i Stockholm!
Men det är ingen ödesbestämd trend. Det är fullt möjligt att omlokalisera fler statliga verksamheter utanför huvudstadsregionen.
Det visar det danska exemplet – och sådana exempel även i den svenska historien. Under 1970-talet utlokaliserades ett trettiotal myndigheter med ungefär 10 000 anställda.
Verksamhet flyttades till Borlänge, Norrköping, Sundsvall och andra landskortskommuner.
I en utvärdering, som Statskontoret gjorde i slutet av 1980-talet, pekades på en rad fördelar med 1970-talets omlokaliseringar.
Hyreskostnaderna blev lägre. Personalomsättningen minskade. Ofta blev flytten även en nystart för myndigheternas arbete.
Kvaliteten har inte heller blivit sämre. Det går att sköta Trafikverket även från en ort som Borlänge, eller en verksamhet som SMHI i Norrköping.
Argumenten om kvalitet och ekonomi borde väga tungt i regeringskansliet. Det handlar inte bara om att skapa en bättre regional fördelning, utan också om att hushålla med skattebetalarnas pengar. Statliga Ekonomistyrningsverket (ESV) visade i en rapport för några år sedan att det finns stora pengar på att flytta ut statlig verksamhet från Stockholm city till andra delar av landet.
De flesta statliga verk, myndigheter och bolag har parkerat sina centrala kontor på fina adresser i Stockholms innerstad, vilket fått till följd att lokalhyrorna blivit svindyra. År 2011 låg enbart lokalkostnaden för de statliga myndigheterna på hela 22 miljarder kronor.
Enligt ESV:s rapport kan lokalkostnaden sänkas med mellan 200 och 400 miljoner per år enbart genom alla centralt belägna myndigheter flyttar från Stockholms innerstad. ESV resonerade främst om att flytta ut statliga verk och myndigheter till förortsområden i Stockholm. Men det går givetvis även att flytta ut statlig verksamhet till andra delar av landet.
Därför finns inga skäl för Shekarabi att vila på hanen och dra den här frågan i långbänk.
Han borde inte ha några svårigheter att övertyga finansminister Magdalena Andersson (S) om en statlig omlokaliseringspolitik som innebär både vinster för statskassan, möjligheter till effektiviseringar och regionalpolitiska fördelar.