Före valet 2006 lovade högeralliansen, då i opposition, bland annat att en omfattande tandvårdsreform skulle genomföras om man vann valet. Socialminister i den borgerliga regeringen blev Göran Hägglund.
Någon riktig tandvårdsreform har det aldrig blivit. Däremot har det lappas och lagas lite här och var, men inte mycket mer. En förändring mot lägre priser, eller till en fungerande tandvårdsförsäkring tycks fortfarande mycket avlägsen. Göran Hägglund verkar nöjd med sakernas tillstånd.
Om ingen förändring mot lägre priser, eller till en fungerande tandvårdsförsäkring, som är integrerad i hälso-och sjukvårdslagen sker, kan vi förvänta oss att det gamla samhällets klasskillnader i tandstatus åter blir verklighet. Vi är ju på god väg dit.
För länge sedan ville den dåvarande socialministern Lars Engqvist (s) inordna en väl fungerande tandvårdsförsäkring i den allmänna sjukvården och därmed skapa ett högkostnadsskydd för alla. Av detta blev intet och så har det fortsatt.
Klart är att tandvården måste prioriteras på ett helt annat sätt än vad som sker idag. Att laga tänderna har blivit en klassfråga. Tandhälsan speglar allt mer människors inkomster. De som har en hygglig inkomst går regelbundet till sin tandläkare, de sämre lottade tvingas avstå.
Under senare år har det mest lappats och lagats i den gamla försäkringen utan någon större tanke på vare sig långsiktighet eller människors behov av en bra och framförallt billigare tandvård. De smärre förändringar som skett i tandvårdsförsäkringen har varit halvmesyrer. Ett helhetsgrepp saknas.
Under tiden har det har blivit allt dyrare att gå till tandläkaren. Sedan det blev fri prissättning inom tandvården har kostnaderna för patienten mer än fördubblats. Hela kostnadsökningen kan inte bero på kraftigt höjda lönekostnader eller på högre lokal-och utrustningskostnader.
Samtidigt varierar kostnaderna för tandvård över landet. Det kan skilja upp emot 2 000 kronor för samma behandling. Den så kallade marknaden fungerar inte. Det är patienten som får betala, om hen över huvud taget har råd att betala.
Egentligen ska ingen i vårt land behöva avstå från någon form av vård på grund av kostnadsskäl, men så har det blivit Reinfeldts samhälle.
I dag avstår 30 procent av befolkningen från att göra tandläkarbesök. De har helt enkelt inte råd. Det är framförallt unga människor i åldern mellan 20 och 30 år avstår från regelbunden tandvård.
Den fria tandvården räcker upp till och med 18 års ålder. Kostnaderna för grundtandvård är nu så hög att allt större grupper i vårt samhälle avstår. Är man ung, högskolestuderande eller arbetslös, ensamstående och lågavlönad finns inte ekonomiskt utrymme för de regelbundna tandläkarbesök som krävs för att bibehålla en bra tandhälsa.
Dagens ihåliga tandvårdsförsäkring har i stället kommit att få karaktären av ett näringsstöd till vårdproducenterna snarare än en försäkring mot höga tandvårdskostnader för patienterna. Allt fler att avstå från sina tandläkarbesök för att de inte ha råd. Man behöver inte vara tandvårdsexpert för att inse de långsiktiga följderna av detta.
Tandvården ska självfallet inte skiljas från annan sjukvård utan jämställas. Så snart som möjligt. Då skapas rättvisa. Finland, Danmark och lilla Island har integrerat tandvården i sina sjukvårdslagar. Så vakna Göran Hägglund.