Den 27 mars 2004 åkte dåvarande statsministern Göran Persson (S) till Boden.
Han talade under Socialdemokraternas distriktskongress i Sagabiografen. Med sig i portföljen hade han ett stort Norrbottenspaket. Det rymde satsningar på infrastruktur, högre utbildning, forskning och mycket annat.
I talet gav Persson även ett tydligt besked om att Kiruna skulle få en ny byggnad för sametinget. Han framhöll även sitt starka personliga engagemang för frågan.
”För mig som är intresserad av design och arkitektur blir det spännande att följa arbetet, inte minst se hur valet av träslag påverkar tingsbyggnadens utformning”, sa Persson.
Siktet var inställt på att den nya sametingsbyggnaden skulle stå klar i Kiruna 2009.
Bollen var i rullning. Saker och ting drog igång.
Fastighetsverket fick ett uppdrag att utreda frågan om ny sametingsbyggnad.
Utredningen presenterades den 1 april 2005. Regeringen Persson fattade därefter beslut om att låta verket gå vidare med en arkitekttävling och en projektkostnadsram på 150 miljoner.
Det sades att byggnaden skulle andas samisk kultur och identitet samt bli en viktig symbolbyggnad och samlingspunkt för alla samer.
111 bidrag kom in till arkitekttävlingen. De ställdes ut i Kiruna och Stockholm. Fem bidrag gick vidare och i april 2006 korades en vinnare.
Två år efter Perssons tal kom emellertid regeringsskiftet.
Fredrik Reinfeldt (M) och den borgerliga alliansen tog över. Eskil Erlandsson (C) blev ny sameminister.
Av begripliga skäl hade inte Erlandsson svar på alla frågor från början. Han tog dock, minst sagt, god tid på sig för att formulera ett svar på frågorna om sametingsbyggnaden.
2009 – efter tre år av beredningar och mycket funderande – hade Erlandsson och alliansregeringen ett besked. Regeringen var beredd att tillföra 10 miljoner kronor till bygget i Kiruna.
Många trodde det skulle innebära spaden i marken. Men det blev ingen byggstart under åtta år med alliansregeringen.
Denna långdragna process har grundlagt en osäkerhet som gör att det nu känns som att projektet är tillbaka på ruta 1 igen.
På sametingets hemsida läser jag att långbänken skapat ”oro hos en del sametingspolitiker och förhoppningar hos andra kommuner i norra Sverige”.
Både Jokkmokk och Arvidsjaur har framfört inviter till Sametingets styrelse och några sametingspolitiker har skrivit motioner om att ändra placeringsort för huvudkansliet.
Sametinget har därför beslutat att styrelsen parallellt med processen i Kiruna ska utreda andra alternativ. Kommunerna har uppfattat det som ”en tävling” om lokaliseringsort för sametinget, lyft fram sina positiva sidor och erbjudit sametinget fina tomter på olika håll.
Frågan diskuterades på nytt vid ett möte i Trondheim i februari 2017 men kunde inte avgöras slutgiltigt. Mötet ansåg att styrelsen berett ärendet för dåligt eftersom den inte kom med något förslag till beslut.
I dag, tisdag den 6 februari, är det samernas nationaldag. Det har gått 14 år och lika många nationaldagar sedan Göran Persson gav sitt tydliga besked om sametingsbyggnaden. Men ännu är projektet inte verklighet.
Vi vet att politikens väg från ax till limpa kan vara lång ibland. Men i det här fallet känns det som att limpan har förvandlats till ax igen.
Ett projekt som var nära att förverkligas under Perssonåren befinner sig på nytt i en oklar fas där olika intressen diskuterar och strider med varandra om lokaliseringen.