När man fyllt fyrtio bor man i ett annat land, har någon sagt. I så fall gör jag det sen ett drygt kvartssekel nu. Men vi som är födda på fyrtiotalet är också världens äldsta människor, minns jag att gamle s-ministern Odd Engström sa i ett Sommarprogram en gång. Åtminstone gäller detta oss som är födda på landsbygden. Vi har verkligen upplevt en genomgripande omvandling av tekniska möjligheter och levnadsvillkor. När vi växte upp levde vi ännu i det gamla jordbruks- och självhushållssamhället, som i princip fungerade likadant som hundra år tidigare. Och nu lever vi sen ett bra tag i IT-samhällets framkant, som det brukar heta.
I slutet av fyrtio- och ännu i början av femtiotalet - decennierna som var min barndom - tillverkade vi fortfarande nästan all mat själva. Fick vår mjölk och vårt eget smör från lagårn, liksom köttet till söndagarnas långkok, pölsan från kalven som vi slaktade och julskinkan från grisen som kom med grisbilen varje vår. - Markera med säck, som det stod i annonsen som förebådade dess ankomst. Potatisen växte i landet och om somrarna höstade vi in fisk ur sjön och bär från skogen. Nu köper vi alltihop i affären, somligt färdiglagat, och sparar förstås därmed in massor med tid.
Frågan är bara vad vi gjort av all sparad tid? Mindre bråttom tycks vi i alla fall inte ha fått ...
Resan har gått svindlande fort och åtskilligt har förstås försvunnit efter vägen. Arbetsmoment, dofter och smakupplevelser. Kalvdans och råmjölkspannkaka just när en ko hade kalvat. Kärnmjölk som svalkade i sommarvärmen. Det där hemkärnade smöret som lyste så gult. Härligt nystekt fläsk när grisen var slaktad. Doften av nyhässjat hö ...
Otaliga ljud har också försvunnit. Brynets klang mot lien i tidiga slåttermorgnar. Slipstenens rytmiska väsande. Hästbjällrorna vintertid då jättelika timmerlass kom dansande i sluttningen ner mot avläggena på sjön. Korna som råmade om kvällen och ville in och bli mjölkade.
Teve fanns inte och bara några få hade telefon - ännu färre bil. Nästan ingen reste någonstans - framför allt inte på semester. Besökarna utifrån var få. Någon enstaka som hade varit till Stockholm och lärt sig tala "på bätter." En och annan nasare som packade upp sitt lager på köksgolvet.
Nöjeslivet var det heller inte mycket med. Bio-Nisses ambulerande tältbio ett par gånger per sommar, en och annan logdans. Och så förstås vinterkvällarnas bönemöten. Få gick väl dit i hopp om att bli frälsta, betydligt fler för musikens och sångernas skull.
Visst var det en på många sätt begränsad värld. Slitigt och tungt. Ont om pengar, alltid. Möjligheterna var få, att bryta sig loss var svårt. Nej, det var inte bättre förr. De som påstår det har bara dåligt minne. Även om vi upplever ett sug tillbaka till övergivna gårdar och byar så här års så är nog de flesta av oss glada över att vi har returbiljett tillbaka till det moderna.
Men somligt var onekligen enklare. Och har man levt i detta andra, nu försvunna, land så händer det ändå att man saknar det. Och kommer på sig med att sitta och längta efter tunnbröd med hemkärnat smör på. Eller en tillbringare med kall kärnmjölk att läska sig med en svettig sommardag ... Man är ju ändå bara människa.