För det första hans konstaterande, att det inte är så att det måste finnas ett visst antal arbetslösa. "Vi måste bort från sådant tänkande", sa han och aviserade att han tänkte göra allvar av idén om ett sysselsättningsmål för finanspolitiken. För det andra, och som ett redskap för att nå full sysselsättning, skulle investeringarna lyftas ur det finanspolitiska ramverkets tvångströja. Kortsiktiga kamerala begränsningar skulle lösas upp till förmån för långsiktiga investeringar som gynnar tillväxt, innovationer, sysselsättning och konkurrenskraft. Två utmärkta förslag!
I förra veckan kom så Socialdemokraternas skuggbudget. Men utan dessa båda förslag. Det får mig att fråga om Socialdemokraternas tal om full sysselsättning kan tas på allvar. Om de verkligen har lämnat tänkandet att ett visst antal måste vara arbetslösa.
Visst, all vacker retorik är på plats: "arbete är grunden för vårt välstånd"; "vi kan aldrig acceptera arbetslösheten"; "allt annat än full sysselsättning är ett slöseri med resurser". Men när politiken ska konkretiseras, har den högstämda retoriken ersatts av ekonomiskt fikonspråk som tömmer utfästelsen om full sysselsättning på allt reellt innehåll.
Sysselsättningsmålet lyckas man inte ens specificera. Och syftet, ja det är inte riktigt vad man kan tro. För de flesta torde ett sådant mål handla om att avskaffa arbetslösheten. Före 1990-talet var ju detta det centrala målet för socialdemokratins ekonomiska politik. Men låg arbetslöshet är inte det primära syftet med ett sysselsättningsmål i Socialdemokraternas skuggbudget, utan det är att få oss att jobba mer. Och då är det rimligare att mäta målet i totalt antal arbetade timmar, resonerar man. Förvisso är inte fler arbetade timmar och lägre arbetslöshet i motsättning till varandra. Om full sysselsättning faktiskt råder. Under andra omständigheter kan det finnas en motsättning: om färre arbetar mer istället för att dela på jobben, så kan antalet arbetade timmar öka samtidigt som arbetslösheten stiger. Finansieringen av välfärden förbättras. Gott så. Men arbetslösheten kan förbli oförändrad eller öka. Det räcker att se på utvecklingen sedan 1990 för att förstå problemet. Arbetslösheten har fyrdubblats, samtidigt som de som har jobb arbetar mer. Om vi delat på jobben i samma utsträckning som 1990, skulle 100 000 människor kunna få jobb.
Men hur svårt kan det egentligen vara för en socialdemokratisk riksdagsgrupp att ställa upp ett mål för arbetslösheten? Om vi skulle ta Stefan Löfven på orden, att vi måste lämna det tänkande som går ut på att det måste finnas ett visst antal arbetslösa, då är målet enkelt att fastställa till en arbetslöshet på två-tre procent. Där ligger nämligen den svenska friktionsarbetslösheten, det vill säga den arbetslöshet som uppstår när folk byter jobb. Resten är en effekt av att den ekonomiska politiken inte prioriterar full sysselsättning. Ett sådant mål skulle kräva att omkring 400 000 nya jobb skapas under en femårsperiod. Därmed skulle även finansieringen av välfärden underlättas.
Det är alltså inte tekniskt svårt att fastställa ett sådant mål. Så varför gör de inte det? Tyvärr är svaret, att de inte alls har lämnat det där tänkandet om att det måste finnas ett visst antal arbetslösa. Tydligast blir detta i att Socialdemokraterna stödjer inflationsmålet för penningpolitiken. Inflationsmål och idéerna om att ett visst antal måste vara arbetslösa är från samma ekonomiska doktrin och säger i korthet följande: då ett visst antal måste vara arbetslösa, kan penningpolitiken inte påverka på sikt. Därför gör den bäst i att inriktas på inflationsbekämpning. Således inflationsmål.
Skälet är detsamma till att Socialdemokraterna i skuggbudgeten också backar i frågan om att lyfta ut investeringarna ur det finanspolitiska ramverket. I dag styrs de offentliga utgifterna av utgiftstak och ett överskottsmål över konjunkturcykeln. Problemet är att man stryper investeringar i dag som skulle ha ökat intäkterna imorgon. Effekten har blivit för små investeringar i infrastruktur, forskningsanläggningar och bostäder. Resultatet är högre arbetslöshet. Men nu har alltså Socialdemokraterna fått kalla fötter. För om man luckrar upp utgiftstaken, så öppnar man Pandoras ask. Vad kommer härnäst? frågar man. Kanske blir det mer än bara fysiska investeringar som läggs utanför regelverket, exempelvis "offentligt finansierad utbildning och forskning".
Ve och fasa! Tänk om Sverige råkar satsa lite extra på utbildning och forskning!
Så här kan förstås inte ett parti som säger att full sysselsättning är det "allt annat överordnade målet" resonera. För vad kan vara viktigare för att skapa jobb än just utbildning, forskning och investeringar? Det tänkande som partiledaren säger sig vilja lämna sitter alltså väldigt djupt. Så djupt att det genomsyrar hans eget partis skuggbudget.