ARBETSMARKNAD En av hörnstenarna i den svenska arbetsrätten är kollektivavtalen och blir så förhoppningsvis även i en framtid. I dagens nyliberala tankesmedjorna ger kollektivavtalen ständigt upphov till nya tankar och idéer för att om möjligt kunna urholka avtalens innehåll för att därmed försämra villkoren för samtliga arbetstagare.
I samband med att företag från EU:s låglöneländer får entreprenader i Sverige ser man ånyo möjligheter att urholka kollektivavtalen.
Det framförs inte sällan krav på en flexiblare arbetsmarknad, om en avreglerad arbetsmarknad och om en arbetsmarknad där arbetsgivaren ensam ska bestämma över arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter.
Mer praktiska försök har även gjorts för att försöka sätta kollektivavtalet ur spel. Istället vill företag teckna individuella avtal med varje anställd eller att varje anställd ska underteckna ett speciellt anställningsavtal med regler och föreskrifter.
Anmärkningsvärt är att av femtio av de högst rankade tillväxtbolagen i den svenska IT-branschen har endast fyra kollektivavtal. Samtidigt vet vi att till exempel var fjärde städare har en lön som ligger under eller vid den avtalade lägsta lönen. Nästan var tredje person som jobbar inom detaljhandeln har tidsbegränsade anställningar.
Angreppen på kollektivavtalen tycks också fortsätta. Fortfarande hörs dessutom en nästan samstämmig arbetsgivarkör med samfälld kritik av kollektivavtalen. Avtalen är tydligen skyldiga till allt ont på den svenska arbetsmarknaden. Från den höga arbetslösheten till lönebildningen. Förenklat är budskapet; ge företagen fria händer så löser sig alla problem.
Denna inställning är tyvärr inte något nytt. I åratal har arbetsgivarorganisationerna till och från hävdat att en helt avreglerad arbetsmarknad skulle ge fler jobb och därmed en bättre värld för alla.
Om man tror så missbedömer man kraften i den samlade fackföreningsrörelsen och majoriteten av det svenska folkets syn på hur arbetsmarknaden ska fungera. Här är trygghet och rättvisa fortfarande ledord. Inte orättvisor och godtycke.
Grundläggande för de allra flesta av oss är trygghet i anställningen och möjligheter att påverka vår egen arbetssituation. Även bland de många som idag har projektanställningar, och andra tillfälliga anställningar, är drömmen om ett fast jobb med den grundtrygghet som detta innebär den viktigaste framtidsfrågan.
Sedan är det en annan sak att det måste finnas öppningar för praktiska lösningar för både företag och anställda. Men detta måste ske genom förhandlingar och överenskommelse.
Det som idag så gärna samlas under det utslitna ordet ”flexibilitet”
finns redan som en realitet på den svenska arbetsmarknaden, men genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden.
Det måste självfallet finnas ett fast och rättvist regelverk på arbetsmarknaden,där grunden är kollektivavtalet. Ett avtal som ger trygghet åt den anställde och konkurrensneutralitet för arbetsgivaren.
Inget företag gå ska kunna konkurrera med andra företag i en och samma bransch med dumpade löner, sämre anställningsvillkor eller genom att använda oförsäkrad arbetskraft.
Utan ett regelverk öppnas för ett allmänt godtycke. Det är lätt att inse vem som i så fall tvingas förhandla utifrån en ytterst svag situation. Utrymmet för social dumpning växer.
Då slås ven portarna upp för allt fler så kallade skräpjobb á la USA, där lönen inte räcker att leva på. Människor tvingas att ha mer än ett arbete för att klara sin ekonomi.
kenneth.jonsgarden@telia.com