Historikern och författaren Gunnela Björk har skrivit en gedigen biografi om Margaret Thatcher (Historiska Media), järnladyn och högerpolitikern som var Storbritanniens premiärminister 1979–1990. Många har förundrats över att Thatcher, som hade en hårdför och auktoritär ledarstil, kunde behålla makten så länge. Men Thatchers framgång byggde i hög grad på det totala misslyckandet hos Labour och den brittiska arbetarrörelsen.
Gunnela Björk påminner om vintern 1978-79 i Storbritannien som har gått till historien som missnöjets vinter, ”Winter of Discontent”. James Callaghan och labourregeringen förmådde inte att handskas med problemen och fick tampas med en strejkvåg som satte djupa och långvariga spår i det brittiska samhället.
Sjukvårdspersonal, renhållningsarbetare, skolvaktmästare och anställda inom transporter, vatten och avlopp strejkade. När de gick ut i strejk fick de sjuka ingen vård, sopbergen växte, kollektivtrafiken funkade inte och barnen fick stanna hemma från skolan. I Liverpool gick det så långt att avlidna inte kunde begravas eftersom dödgrävarna strejkade.
”Om folk dör så får de väl göra det” , sa en strejkvakt utanför ett sjukhus i ett omtalat tv-inslag.
Det var en situation som inte bara skadade landets ekonomi och skapade stora problem för den breda allmänheten. Den innebar också att många tappade förtroendet för fackföreningarna, Labour och hela arbetarrörelsen. Det var detta djupa missnöje som banade väg för Thatchers valseger 1979 och en mer aggressiv högerpolitik. Hennes antifackliga retorik gick hem i ett land där facket inte förmådde att ta ansvar för ordning och reda i lönebildningen.
Efter valet 1979 visade Labour dessutom noll förmåga lära av sina misstag och samlas kring en ny politik. Michael Foot tog över som partiledare 1980 men lyckades inte ena partiet. Dels fick han ägna massor med tid till att hantera militanta trotskister som ville vrida partiet långt åt vänster. Dels beslutade fyra ledande medlemmar att lämna Labour och bilda ett nytt parti, Socialdemokratic Party, SPD. Det interna kaoset och splittringen bäddade för en ny valförlust 1983 – och en ny framgång för Thatcher plus ännu ett partiledarskifte i Labour.
Labour uppfattades följaktligen inte som regeringsdugligt och ansvarsfullt – och så skulle det vara ända till 1997. De brittiska väljarna gav inte Labour förtroendet att leda landet på nytt förrän partiet hade skrotat den gamla socialiseringsparagrafen i partiprogrammet (Clause IV) och valt Tony Blair till partiledare. Först då var det möjligt att bryta 18 år av högerstyre och avsluta Labours långa vandring i den politiska öknen.
Det går att säga mycket om Blair. Han ledde landet in i två katastrofala krig tillsammans med USA, vilket är och förblir en ful fläck på hans kavaj. Men inrikespolitiskt gjorde han mycket gott och bedrev en högst traditionell socialdemokratisk politik. Stora satsningar gjordes på skolan, sjukvården och de äldre. Britterna fick uppleva ekonomisk tillväxt och hur sysselsättningen ökade.
Som Labourledare är han fortfarande unik. Ingen annan partiledare har fört Labour till tre på varandra följande valsegrar och suttit lika länge på premiärposten.
För mig är historien om Thatcher, Labour och Blair en sedelärande berättelse. En socialdemokrati som koncentrerar sig på jobb och välfärd – och står för ordning och reda i samhället och på arbetsmarknaden – blir en framgångsrik socialdemokrati.
Riktmärket för socialdemokratin måste, helt enkelt, vara att bedriva socialdemokratisk politik. Svaret på dagens alla partiutmaningar är varken att gira åt vänster eller att svänga åt höger.