Det är inte bara svensk socialdemokrati som har problem med vikande opinionssiffror. I en rad länder är socialdemokratiska partier på tillbakagång. Både mandatmässigt som opinionsmässigt. Så även i England.Efter Tony Blair och Gordon Brown har partiet letat efter en ny identitet som kunnat locka tillbaka väljarna. Inför parlamentsvalet i år fanns förutsättningarna. Labour ledde hyggligt i en rad opinionsmätningar, men valet blev en djup besvikelse.
Tories, med David Cameron i spetsen, vann en storseger i vårens parlamentsval och har nu egen majoritet. Liberalerna, som koalitionspartnern utraderades nästan helt. Bara en spillra av partiet återfinns idag i parlamentet.
För labour gällde det att bygga nytt. Först och främst att hitta en ny partiledare efter den svage Ed Miliband. Så har nu skett. Jeremy Corbyn, 66 år, är labours nye ledare. Vald med 59,5 procent av de avgivna rösterna. De behövdes bara en valomgång för att Corbyn skulle väljas. Han fick dessutom en majoritet i det interna valet som ingen tidigare haft. Inklusive Tony Blair.
Vem är då Jeremy Corbyn som nu klivit fram i ljuset efter en lång och trogen tjänst i sitt parti? Kort sagt: Han är parlamentsledamot sedan
1983 representerande en valkrets i centrala London och alltid till vänster i sitt parti, men har gått i alla de ”fina” skolorna.
Han har gjort sig känd som ofta vara motvals mot partiledningen i de flesta frågor. Han är EU-skeptiker och vill minska anslagen till militären, nationalisera järnvägen och sätta stopp för den åtstramningspolitik som den nuvarande torieregeringen står för.
Kort sagt en vänsterpolitik påminnande om labour under 1970-och 80- talen, en politik som då inte var framgångsrik, men nu är det andra tider och Corbyn tycks vara rätt ute. I alla fall bland partimedlemmarna.
Bara framtiden kan visa om Corbyn är den rätta. Entusiasmen inom labour är i alla fall stor. Inte minst bland de unga medlemmarna.
Medan mer erfarna labourpolitiker är mer återhållsamma i sina omdömen och tiger just nu still. Corbyn får sin chans, men det kan bli en krokig och smärtsam väg för labour fram till valet 2020.
Första maj 1997 är en varm försommardag i England. Det är valdag och den konservativa regeringen gör en sista ansträngning för att behålla
makten: ”Varför riskera en förändring?”, hette det i stora helsidesannonser i den brittiska pressen. Men nu hade verkligheten kommit i fatt de konservativa.
Istället för valseger krossades den konservativa makthegemonin. Tony Blair och hans nya labour fick en majoritet på 179 mandat i nya parlamentet. En helt förkrossande valseger. Ett upplägg som sedan Fredrik Reinfeldt använde sig av i valet 2006.
Tony Blair är den mest framgångsrike brittiske labourledaren någonsin.
Han vann tre parlamentsval i följd på en socialliberal politisk dagordning.
Långvarigt maktinnehav är inte av godo. Det är lätt att hamna i självgodhet över sin egen förträfflighet och det kan ibland vara svårt att ta in andras åsikter och lyssna på rörelsen. Något som drabbade Blair.
Alltför länge hade frågorna kring vård, skola och jobben kommit på undantag. De som stod längst ner på samhällsstegen drabbades. Då framförallt i nordöstra England och södra Skottland, där de många fattiga hushållen finna och finns liksom den högsta arbetslösheten.
Labours traditionella väljare vill se kraftfullare omfördelningspolitik och en välfärd som når ner till de allra sämst ställda. Ett budskap som banade väg för Jeremy Corbyn.