Kvinnors rätt till trygghet
ANSVAR. Under uppmärksammade former räddades Kvinnojouren i Piteå från nedläggning. Fyra år senare står den åter vid stupet. Den ideella lågan har falnat och pengarna är slut. Berörda kvinnor och barn kan inte lämnas därhän. Samhället måste gå in med större och varaktiga resurser.
Allt fler kvinnor söker sig till Kvinnojouren för att komma bort från en närstående man som slår och hotar, men jouren är nedläggningshotad i brist på pengar.
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Tändande gnistan var mordet på en ung trebarnsmamma. Nätverket fick stor uppmärksamhet över hela landet och födde liknande nätverk på andra orter. Piteå-uppropet samlade in en ansenlig summa pengar och när kommunen gick in med lika stort bidrag kunde jouren räddas och en person anställas på heltid.
Piteåuppropet har gjort och gör ett mycket gott arbete och får kredit för det. Ändå är det väldigt svårt att hålla lågan brinnande för saken, när den direkta orsaken till det djupa engagemanget förlorar aktualitet och försvinner in bland skuggorna. Så mycket annat är inte att förvänta. Det är en tämligen naturlig utveckling.
Kvinnorna som arbetar ideellt för att ta hand om misshandlade, rädda kvinnor och deras barn får sällan positiv respons från samhället. Ändå arbetar dessa kvinnor vidare på frivillig basis med sitt svåra uppdrag, år efter år. Det är storartat och när de inte längre orkar uppamma den kraft som krävs kan ingen kritisera dem för det.
Nu är Piteå Kvinnojour på väg att läggas ner. Det fattas personer som vill ta på sig styrelseuppdrag och det fattas pengar. Att kommunen går in med extrapengar är inte självklart. Kommunalrådet Helena Stenberg säger, enligt artikel i Piteå-Tidningen, att kvinnojouren är att betrakta som vilken för-
ening som helst och ska behandlas därefter.
Det är svårt att tro att hon verkligen betraktar Kvinnojourens verksamhet som vilken annan föreningsverksamhet som helst. Den är dock högst speciell. Att kvinnojourer behövs som komplement till kommuners socialtjänst förefaller ställt utom tvivel. Statistik för 2007 från kvinnojourer, Rädda Barnen och SCB är skrämmande läsning.
Minst 2 400 kvinnor och barn fick skyddat boende. Närmare 29 000 våldsutsatta kvinnor sökte stöd för första gången hos kvinnojourer i Sverige. Av dem sökte sig 78 till Kvinnojouren i Piteå. I genomsnitt misshandlas sju kvinnor per dag i Norrbotten. Det handlar inte bara om kvinnor, det handlar också om barn som far illa. Rädda Barnen räknar med att runt 200 000 barn blir vittne till våld i familjen och det skadar dem för livet.
Före jul rapporterade Sveriges Radio Västerbotten om att Kvinnojouren i Umeå var överbelagd av kvinnor och barn i behov av hjälp. Under de tre senaste månaderna hade då kvinnor köat för att få hjälp och jouren tvingats neka åtta kvinnor och nio barn hjälp, trots att man försökt skapa fler sovplatser på gemensamma ytor.
Kvinnojourerna behövs, samtidigt är det orimligt att omhändertagandet av misshandlade, till livet hotade kvinnor, och deras barn ska bedrivas på frivillighetens grund. Det är absolut samhällets och det allmännas ansvar. Lagen har skärpts. Kommuner inte bara "bör" utan "ska" hålla god beredskap för kvinnofrid.
Riksdag och regeringen har lagt större ansvar på kommunerna, men med ord kommer man inte långt. Det krävs också pengar. Regeringen har höjt det årliga bidraget till kommunernas kvinnojourer och andra organisationer som arbetar med våldet mot kvinnor med 10 miljoner kronor. Totalt finns nu 119 miljoner kronor att söka. Det är bra, men utslaget på 290 kommuner räcker inte pengarna långt.
Någonting annat måste till. Någonting varaktigt och säkert finansierat. Någonting som skänker trygghet i en kaotisk tillvaro.