Jämställdheten är jämförelsevis hygglig i vårt land. Fortfarande kan Sverige skryta med att ha fler kvinnor i arbetslivet och i riksdag än något annat EU-land, men det räcker förstås inte.
Trots att samtliga riksdagspartiet mer eller mindre satt etiketten feministiska på sig själva har detta inte resulterat i en radikalare jämställdhetspolitik. Fortfarande bedöms kvinnor efter kön.
Patriarkatet råder och är fortfarande starkt.
Arbetet för ett jämställt samhälle måste alltid erövras och det är en uppgift som aldrig tycks ta slut. Vi ser orättvisor varje dag.
Sverige är inte jämställt. Långt därifrån. Svenska kvinnors löner är bara 85 procent av männens. Kvinnor med deltidsjobb missgynnas av det nya pensionssystemet. Bara någon procent av toppcheferna i näringslivet är kvinnor.
Tre av fyra kvinnor arbetar inom låglöneyrken i den offentliga sektorn medan tre fjärdedelar av männen återfinns i den privata sektorn med sina generellt högre lönenivåer.
Trots ivriga kampanjer tas långtifrån hälften av föräldradagarna ut av papporna, men det går sakteliga åt rätt håll. Mammor förväntas att alltid ta ett större ansvar för barnen. Något som också avspeglar sig på arbetsmarknaden.
Framförallt privata arbetsgivare föredrar anställda som inte förväntas föda barn och stanna hemma för att sköta barn. Därför har vi också den diskriminering vi har och en könsojämlikhet som måste bekämpas.
Bara för att nå delmålet halva makten och hela lönen för landets kvinnor skulle det med dagens takt i jämställdhetsarbetet, ta ett antal decennier som det ser ut idag. Självfallet helt oacceptabelt.
Verkligheten är den att kvinnor framförallt jobbar i den lågt betalda offentliga sektorn medan männen återfinns i det bättre betalda privata jobben. Det krävs krafttag för att lyfta upp de offentliga lönerna och för att skapa förutsättningar för kvinnor till fortsatt utbildning och kompetenshöjning.
I dag får en barnsköterska eller undersköterska cirka drygt 20 000 i månaden i slutlön. En i dag jämförelsevis låg lön, men inte ett unikum när vi tittar på lönesättningen för kvinnodominerade jobb. Snarare ett normalläge.
Traditionellt har dessutom jämställdhetsfrågorna varit en kvinnofråga.
Männen måste ta ett större ansvar för arbetet för ett jämlikare Sverige. Det vore heller inte helt fel om jämställdhetsfrågorna fick
större tyngd i ett bredare samhällsperspektiv. Positionerna måste flyttas fram; i skolan, i politiken, i arbetslivet och i familjen.
För det är tydligen i det envisa och envetna vardagsarbetet som jämställdheten flyttar fram sina positioner. Men det krävs även stöd i lagstiftning och inte minst ett mer aktivt agerande hos fackligt och politiska beslutsfattare på alla nivåer.
Den ofärdiga jämställdheten måste prioriteras högre. Inte bara med en klapp på axeln på kvinnodagen den 8 mars varje år utan med skarpa beslut på samhällets alla nivåer. För allas framtid.