Utan tvekan en kvinnoseger. PT:s ledarsida har tidigare framfört misstankar om en kvinnlig pakt i den socialdemokratiska partitoppen. Ett systerskap som gett sig fanken på att nu eller aldrig ska partiet ha en kvinnlig ledare. I en intervju i Svenska Dagbladet 6/3 avslöjar Nalin Pekgul, s-kvinnornas ordförande, att det faktiskt fanns en hemlig kvinnopakt för att säkra ledarskapet. Skälet var enkelt; den här gången överglänser kvinnorna alla män.
Och det var då för väl. Kvotering på grund av kön ska vi inte ha. Kvinnligt kön. Vi kan göra geografiska kvoteringar, politiska kvoteringar, etniska kvoteringar och manliga kvoteringar. Den kvoteringen märks inte, eftersom mannen är norm och kvinnan undantaget. Att Mona Sahlin nu står på tröskeln att väljas till socialdemokraternas partiledare är en historisk seger för kvinnan, men också den enda sedan den 17 september då Fredrik Reinfeldt kom.
Maud Olofsson pratade jämställdhet under valrörelsen och krävde varannan damernas också i alliansregeringen. Hon blev snabbt nedtystad av den blivande statsministern. Här gällde lämplighet och kompetens, inte kön. Maud Olofsson, som i andra fall ihärdigt hävdar sin ståndpunkt, sa inte mera. Man får välja sina strider och valet var vunnet.
Catarina af Sandebergs förslag till kvoteringslag, beställd av s-regeringen, för att tvinga börsbolagen att besätta minst 40 procent av styrelseposterna med kvinnliga ledamöter, kastade Fredrik Reinfeldt direkt i soptunnan. Patriarkatet i Svenskt Näringsliv applåderade. De kunde lugnt fortsätta med fördelningen 85-15. Återigen. Att stoppa in en massa kvinnor på viktiga poster bara för att dom är kvinnor är farligt.
Men börsbolagen behöver inte välja kvinnor bara för att de är kvinnor, även om den egenskapen kan vara värdefull nog. Carl Bennet, framgångsrik industriman, säger sig veta att det sannerligen inte råder någon brist på kompetenta kvinnliga styrelsekandidater. Problemet är att valberedningarna består av män och män väljer män.
Regeringen Reinfeldt tänker också skrota s-regeringens målsättning om att hälften av nya statliga toppchefer ska vara kvinnor. Den underbara motiveringen är att s-regeringen ändå inte nått målet. Nej, men den hade i alla fall nått fram till drygt 40 procent och i statliga bolagsstyrelser är 43 procent av ledamöterna kvinnor.
Till kvinnorna har den borgerliga alliansregeringen framburit vårdnadsbidrag á 3 000 kronor, så att de kan bli kvar vid hemmets härd och passa de små, medan mannen utvecklas i sitt arbete och lönemässigt och samlar pensionspoäng. Jämställdhetsbonus kanske kommer.
Skatterabatt på 3 000 kronor om mannen tar föräldraledigt.
Skatterabatt på hushållsnära tjänster är vad alliansen ser som sin riktigt stora jämställdhetsreform. Maud Olofsson är glittrande glad. Vad det handlar om är ett fett, riktat stöd till den välmående medelklassen och överklassen. Till männen som, med statens hjälp, kan köpa sig fria från sin del av ansvaret för att skjutsa och hämta barn, städa, tvätta, stryka, handla och laga mat.
Lågavlönade och ensamma mamman som verkligen skulle ha behövt ett riktat stöd, exempelvis den skatterabatt som föreslogs i Jämställdhetsutredningen, kommer aldrig att ha råd att nyttja den här reformen. Hon får fortsätta att slita eller jobba deltid för att få det omtalade vardagspusslet att gå ihop. Och som deltidsarbetande har alliansregeringen gett henne en saftig höjning av a-kassan, men blir det för många sjukdagar för egen del och för barnen riskerar hon att stå där, okvalificerad och utan ersättning, om arbetslösheten slår till. Vårdnadsbidrag liksom jämställdhetsbonus kan hon också glömma. Snarare väntar höjd dagistaxa för att finansiera de skattesubventionerade "frihetsreformerna".
Det är den 8 mars 2007. Klyftorna ökar mellan klasser och kön. Världens mest jämställda land riskerar att hamna på Antikrundan.