Självfallet är det en angelägen uppgift för Konstitutionsutskottet att reda ut hur regeringen och myndigheter hanterade katastrofen. Förhoppningsvis leder utskottsförhören till nya kunskaper som både de borgerliga partierna och regeringen kan ha nytta av vid framtida
katastrofer.
Samtidigt får inte KU:s granskning bli ett politiskt jippo. De inledande förhören visade på återhållsamhet och konstruktivt tänkande, men i farans riktning ligger att de partipolitiska övervägandena kan få överhand under senare delen av KU:s förhörsvecka. Det vore dumdristigt. En mänsklig katastrof som tsunamin kan aldrig förutses, beredskapen kan aldrig stå på tå inför det otänkbara.
Att politiska poäng eftersträvas visar inte minst den bisarra ledare som Svenska Dagbladet publicerade i går måndag, där KU:s vice ordförande utpekades som en av Göran Persson goddagpiltar och som mer eller mindre halsstarrig. Ett bottennapp även för att vara på Svenskans
ledarsida.
Med facit i hand, men observera med facit i hand, begicks en rad misstag i samband med
tsunamin. Något som inte minst Katastrofkommissionens kritiska rapport visat oss. Under de första 24 timmarna var det ytterst lite i svensk statsförvaltning som fungerade. Samtidigt måste vi betänka att minst 20 000 svenskar befann sig i Thailand när katastrofen kom. Att stödja,ta hand om dem och evakuera dem med bara några dagars varsel var självfallet en omöjlig uppgift, men mycket mer än vad som gjordes hade kunnat göras.
Den kraftfulla vertikala energi som skapade den förskräckande tsunamivågen som svepte in över Sydostasien för drygt ett år sedan kan jämföras med stora kärnexplosioner. I dess följd upplevde vi en katastrof som drabbade en rad länder och miljontals människor. Katastrofens dödstal beräknas nu till närmare ofattbara
300 000 människor. 543 svenskar omkom. Några saknas fortfarande.
Det är omöjligt att förutse en jordbävning, och allra minst en tsunami. Det vi vet är att risken för att drabbas av jordbävningar är störst i de förkastningsområden som skiljer kontinentalsocklarna åt. Ingen vet dock i förväg när den stora katastrofen kommer. Den våldsamma flod-
vågen blev därför en dödande överraskning. Människor visste inte hur de skulle agera.
Det var speciella krafter som kommit i rörelse. Inför dessa står alla samhällen maktlösa. Beredskapen är låg. Speciellt under en julhelg, då människor ofta lämnar sina vanliga adresser och befinner sig hos släkt och vänner. I Sydostasiens fattiga länder är dessutom förutsättningarna att klara en katastrof av denna omfattning låg. Förmodligen med Thailand som ett undantag, där människor osjälviskt ställde upp för att hjälpa de många turister, inte minst från Sverige som drabbades.
Vår beredskap är god brukar det heta. Inför en katastrof av den omfattning som den i Sydostasien fanns ingen beredskap. Det är näst intill omöjligt att förbereda sig inför det otänkbara. Vi kanske fortfarande är blåögda. En sådan katastrof kan aldrig hända oss. Egentligen borde vi ha vetat bättre efter Estonias förlisning och katastrofbranden i Göteborg.
Det vi lärt oss är att vi måste ha en fungerande central krisorganisation, som snabbt kan träda in när en katastrof slår till. Frågan inför framtiden är därför mer hur vi på bästa sätt tar till oss den nya kunskap om livets skörhet och vad katastrofers yttersta konsekvenser kan leda till. I detta har KU:s förhör ett syfte, men inte som ett partipolitiskt jippo. Det är ingen bekänt av.