Enligt konstitutionen kunde han bara sitta i två mandatperioder. Det speciella arrangemanget blev att Putins allierade Dmitrij Medvedev valdes till president i en period, vilket öppnade dörren för Putin att komma tillbaka till det förnämsta politiska ämbetet i landet. Grundlagsfäderna hade knappast räknat med ett någon skulle utnyttja systemet på detta sätt. I exempelvis USA är två mandatperioder max för varje president och ingen har kommit på tanken att försöka manipulera systemet.
Att Vladimir Putin skulle vinna var lika väntat som när Leonid Brezjnev omvaldes till generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistiska parti. Putin behärskar maktapparaten och leder det statsbärande partiet, ser till att den opposition som finns får mycket strama tyglar och att medierna inte blir för obstinata. Putin skolades i det gamla Sovjetunionen och det märks. Han har övertagit många av traditionerna från den tid då kommunistpartiet styrde med järnhand.
Parlamentsvalet i december i fjol kantades av många skandaler. Många partier tilläts inte att kandidera i valet och det var en massiv mediauppmärksamhet kring Putins eget parti Enade Ryssland. Det kom många rapporter om valfusk, från alla delar av det väldiga landet. Valobservatörer greps före valdagen, liksom politiska motståndare, och det riktades omfattande internationell kritik mot valet. Men Putin bryr sig inte; att ha synpunkter på demokratin i Ryssland är att lägga sig i landets inre angelägenheter.
Visst har det skett en förbättring sedan Brezjnevs tid men Ryssland har mycket långt kvar till det stora som kallas demokrati. Många påpekar helt riktigt att landet saknar demokratiska traditioner. Efter tsarväldet kom den kommunistiska perioden. Men det är fel att ursäkta Putins metoder med historien. Sanningen är ju att den nygamla presidenten driver en politik som direkt motverkar en utveckling mot demokrati.
Ryssland behöver verkligt demokratiska partier som fritt får sprida sina budskap. Förhoppningsvis kan en stark inhemsk och utländsk opinion tvinga den nuvarande regimen till eftergifter. Men förhoppningarna är små att något verkligt positivt händer så länge Putin sitter kvar och hans mandatperiod löper ända till 2018. Sverige kan dock fullfölja en gammal tradition, nämligen att stärka demokratiska rörelser i länder där demokratin inte är fullt accepterad.
Det troliga är att Putin försöker stärka Rysslands internationella ställning, exempelvis genom att satsa på krigsmakten. Vidare kan man vänta en fortsättning på den cyniska maktpolitik som är tydlig i Syrien, där Ryssland tillsammans med Kina förhindrat FN att agera mer kraftfullt mot gangsterregimen i landet. Humanitära principer får stryka på foten om de står mot handelspolitiska avtal och säkerhetspolitiska överväganden.
Ryssland skulle behöva en politisk ledare som tog demokratin på allvar. Vladimir Putin är i många avseenden bara en trist fortsättning på raden av härskare i Kreml som struntat i folkviljan.