Kritiken mot Israel alldeles för tam
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Medan kvällstidningslöpen dominerats av Jonas Gardells inövade vredesutbrott i "Stjärnorna på slottet" har det vräkts död och förstörelse över 1,5 miljoner människor, instängda på en smal landremsa i Mellanöstern.
Att det från Israels sida, helt enligt mallen, motiverats som självförsvar förefaller vara en mycket klen ursäkt för vad som i själva verket är en kollektiv bestraffning.
Jag skulle heller inte vilja bo inom räckhåll för Hamas’ raketer. Men att en av världens mest effektiva krigsmaskiner tar dem till intäkt för att dygn efter dygn ösa bomber över ett område utan luftförsvar är något helt annat; går inte att jämföra.
Att det inte handlar om militära kapaciteter i samma viktklass vittnar ju enbart förlustsiffrorna med all önskvärd tydlighet om: Några få tiotal israeler mot kanske 600 döda och flera tusen skadade palestinier.
Efter flera års ekonomisk blockad skulle Gazaborna inte bara kollektivt straffas för Hamas’ raketbeskjutningar utan också för att de valde fel regering 2006.
Att Hamasstyret, sett till hur det valdes, antagligen är det demokratiskt mest legitima i hela arabvärlden har inte spelat någon roll. Inte för Israel, men inte för EU eller USA heller.
Det har varit svårt att veta vad som varit mest upprörande:
Civilbefolkningens lidande, den israeliska cynismen - angreppet kan ju knappast särskiljas från regeringspartiernas behov att förbättra sina positioner inför stundande parlamentsval - eller de ljumma reaktionerna från omvärlden.
Det gäller också Sverige. Kritiken mot Israel har varit tam och det som uttalats från socialdemokratiskt håll har därvidlag knappast avvikit märkbart från den borgerliga regeringens formuleringar.
Med ett visst historiskt perspektiv har man ju inte kunnat låta bli att minnas en annan jul, julen 1972. Då gällde det Vietnam.
Även då la en överlägsen krigsmakt ut bombmattor över en hjälplös civilbefolkning. Att en dåvarande svensk moderatledare försökte ursäkta dem med att "syftet var fred" kan vi låta en barmhärtighetens tystnad vila över.
I stället var det då Olof Palme höll sitt berömda köksbordstal, där han jämförde USA:s bombningar av Hanoi med en rad andra av 1900-talets illdåd och kallade dem vid deras rätta namn: Att det handlade om tortyr, om att förödmjuka människor och tvinga dem till underkastelse.
Diplomatiskt var det kanske inte så klokt av Palme, det ledde till rasande reaktioner i Vita huset och djupfrysta relationer med USA under rätt lång tid framåt, men det var ändå befriande att någon vågade tala klarspråk.
Klippet, numera tämligen gulnat, med Palmes korta tal, utformat nästan som en dikt, har jag i behåll och letade faktiskt fram senast nu i veckan.
Man kan behöva påminna sig ibland. Att det funnits en tid då vi hade en svensk statsminister som världen lyssnade till och en utrikespolitik man ibland fick vara stolt över kan ju annars kännas så overkligt att man knappt tror att den existerat.