Kris, men vilken sorts kris?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
En lågkonjunktur eller finanskris är en tillfällig nedgång som dels går över av sig själv efter något år, och som dels kan pareras genom politiska ingrepp.
Men en strukturkris är värre. Det är en "strukturomvandling" kört på extremt hög hastighet. Det finns inget "normalt" att återgå till, utan utvecklingen skuttar in i en okänd framtid. Terrängen förändras så snabbt att kartritarna inte hinner med.
En strukturkris innebär att samhällen omvandlas, hastigt och under politisk turbulens. Att flera branscher krisar samtidigt och att det i bästa fall finns andra delar av näringslivet som hittar nya vägar framåt.
I en strukturkris slås hela samhällen ut. Tillväxtcentrum flyttas, bygder blir övergivna och hela ekonomiska system kan braka ihop. Ett gigantiskt exempel är när den sovjetiska modellen faller samman. Eller i miniformat när svensk varvs- och stålindustri kollapsade på sjuttiotalet.
Det som nu händer kan mycket väl vara något motsvarande, men för västerländsk ekonomi.
Men sakta har vi sett hur tillverkningsindustrin klappat igen. Hur oljan börjat dra iväg i pris i takt att tillgångarna minskar samtidigt som efterfrågan ökar. Att kriget mot terrorismen haft en udd riktad mot de områden som har stora tillgångar på fossil energi. Att kineserna och indierna har ekonomier som växer i rekordfart, medan Västeuropa och USA kommit på dekis. Att länder som Ryssland börjat gaska upp sig. I en artikel på Talarforum skriver den förre socialdemokratiske finansministern Pär Nuder att den nuvarande krisen inte bottnar i att folk varit för giriga. Istället kan vi se att den politiska och ekonomiska kartan ser radikalt annorlunda ut i dag.
Nuder skriver: "Informationsteknologins genombrott på nittiotalet - tillsammans med demokratins genombrott - innebar att kapitalismen kunde erövra nya marknadsandelar. Den ekonomiska världskartan fick ritas om när nya marknader öppnades i några av världens största nationer. BRIC-länderna - Brasilien, Ryssland, Indien och Kina - har haft en exceptionellt snabb ekonomisk utveckling. Tre miljarder människor bor i dessa fyra nationer. De svarar i dag för ungefär tjugo procent av världens samlade ekonomiska tillväxt och blir allt mäktigare - både politiskt och ekonomiskt."
Men nu ser vi att stora obalanser byggts upp mellan de ekonomiska kraftcentra i världen: "USA konsumerar mer än de producerar - och Kina konsumerar mindre än det producerar. Det råder en obalans i sparandet mellan olika regioner. Amerikanerna har levt över sina tillgångar och lånat till konsumtion från övriga världen. Förr eller senare skulle kraschen komma." En konsekvens av detta, skriver Nuder, är att krisen skapar utrymme för en global politik. Vi kommer att få internationella överstatliga organ, finansmarknaderna kommer att övervakas och krav ställas på bättre redovisning från de finansiella institutionerna.
Det är den optimistiska tolkningen av strukturkrisens konsekvenser. Ett mer realistiskt scenario säger att de förlorande länderna - exempelvis USA men även Europa - kan komma att med militära medel försöka behålla sin position som världens centrum. När de inte kan handla kanske de kommer att rekvirera vad som behövs med våld. Därför är det intressant att se vad presidentvalet i USA leder till. Och följa debatten om svenska trupper i Afghanistan.