Själva rädslan för en recession (en mild lågkonjunktur) eller en depression (en allvarligare lågkonjunktur) bidrar till att förvärra problemen. Rädda investerare håller i sina pengar. Den som tänkt byta kök eller skaffa en ny bil avvaktar, av rädsla för att räntorna ska bli för höga eller för att pengarna kan behövas till annat.
En orsak till krisen är tveklöst att det skett en överkonsumtion i många länder. Länder, grupper och individer lever långt över sina tillgångar. När räntorna stiger blir det problem att betala. Det krävs omfattande sparprogram för att krisen ska övervinnas. Och ofta är det ju så att de som dragit mest nytta av överkonsumtionen är de som får offra minst när det ska sparas. Däremot slår åtgärderna mycket hårt mot grupper som är i störst behov av solidaritet, exempelvis USA:s fattiga.
En färsk undersökning i USA visar att en vit familj i genomsnitt har tjugo gånger större nettotillgångar än en svart familj och arton gånger större tillgångar än en latinamerikansk familj. Det är de största skillnaderna på ett kvartssekel. Och man kan på goda grunder befara att de senaste sparåtgärderna i USA kommer att bidra till att klyftorna ökar än mer.
De fattiga och olika minoritetsgrupper sitter alltid där med Svarte Petter.
Nu kommer rapporter om att investerarna vänder Italien ryggen. Inom EU och EMU finns en stor oro för att det som hände i Grekland kan upprepas i Italien, som är en betydligt större ekonomi. Grekland gick an, efter många tuffa vändor, men det är mer tveksamt om fondpengarna räcker för att klara en djup italiensk kris. Och om fler länder skulle dras med, exempelvis Spanien, är det utsiktslöst att EU och EMU ska kunna fixa problemen. Man har helt enkelt inte tillgångar som räcker för att fylla hålen.
I debatten om ansvaret för kriserna klarar sig de privata bankerna lindrigt undan. Många kreditinstitut driver hårda reklamkampanjer för att få enskilda och företag att låna mera pengar; de möjliggör en privat överkonsumtion. Och omvänt: om de privata bankerna visade större ansvar, då skulle många kriser aldrig inträffa. Men i den allmänna debatten diskuteras sällan bankernas moraliska skuldbörda.
Skakningarna i världsekonomin är i grunden en kris för kapitalismen. Men det är kanske lättare att "förklara" krisen genom att framställa exempelvis greker som lata och improduktiva.