I en krönika för drygt en månad sedan (PT 14-07-2011) kommenterade jag en ledare av Per Gudmundsson i Svenska Dagbladets nätupplaga (25-06-2011. Den efterföljande debatten föranleder ytterligare ett inlägg från min sida. I sin ledare sökte Gudmundsson på många punkter bekräfta den retorik som sverigedemokratiska företrädare anfört länge och som gör gällande att brott och etnicitet är fundamentalt sammankopplade. Många reagerade - alltifrån socialdemokrater, liberaler, och moderater - och fördömde Gudmundssons utläggningar ideologiskt. Andra, exempelvis Dilsa Demirbag-Sten (DN Kultur 2011-06-29), författade grundliga svar som blottade de vetenskapliga felaktigheterna i Gudmundssons slutsatser och hur han tendentiöst framhållit fragment av forskningen och kategoriskt utelämnat viktiga delar för att passa främlingsfientliga slutledningar. Statistik som hanteras på ett felaktigt sätt kan användas för att belägga de mest absurda resonemang. Statistik som inte analyseras eller kompletteras med flera olika parametrar kan lätt misstolkas.
Andelen av befolkningen som begår brott är väldigt liten och brottslingen är inte representativ för någon annan än sig själv. Inom vissa vetenskapliga discipliner, exempelvis antropologin och sociologin, kan det vara intressant att tala om etnicitet. Hudfärg är av intresse inom dermatologin. Men när det kommer till att analysera orsakerna till brottslighet är dessa faktorer fullkomligt irrelevanta. Forskningen är fri att kartlägga olika variabler vid brottslighet. Men varken skostorlek, matvanor eller hudfärg brukar tillskrivas vikt som förklaringsmodeller. Det finns omfattande forskningsresultat och rapporter från bland annat Brå och Stockholms universitet som visar på att olika socioekonomiska faktorer är huvudförklaringen till brottslighet. Individen är givetvis alltid ansvarig för sina handlingar. Men vill man motverka förhållanden som riskerar generera brott så är det intressant att ta fasta på att fattigdom är huvudorsaken. När etnicitet lyfts i den kriminalpolitiska debatten så bottnar det ofta i en ambition att misstänkliggöra stora befolkningsgrupper. Det handlar inte om att bekämpa orsakerna till brott utan att använda brottsligheten för att tilldela människor en associationsskuld.
Associationsskuld tillämpas i många diktaturer. Släktingar till någon som begått ett brott förföljs och terroriseras. Extrema ideologier kännetecknas ofta av den synen på brottslighet. Den grupp människor man vänder sig mot av ideologiska skäl misstänkliggörs genom att kollektivt tillskrivas brottsbenägenhet och andra dåliga egenskaper. Denna typ av retorik går igen även hos Sverigedemokraterna.
Den här debatten handlar därför inte bara om statistik utan också om värderingar. Den identitetspolitik som Sverigedemokraterna bedriver är i strid med de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna. Det är individer som begår brotten och brottslighet är inte en nedärvd egenskap.
I en demokrati och rättsstat står individen till svars för sina handlingar. När främlingsfientliga debattörer försöker leda diskussionen till att handla om grupper av människor så är det för att underbygga en politik som gör skillnad på folk och folk på grundval av hudfärg och var man kommer från. Det handlar om att förverkliga dystopin om ett homogent och etniskt renodlat samhälle. När Sverigedemokraterna hävdar att svenskheten bryts ner är det viktigt att vi som står upp för mångfalden hävdar att svenskhet i själva verket handlar om demokrati, tolerans och öppenhet. Ideal som kringskärs av sverigedemokratisk politik.