Stalin lär en gång ha sagt att det viktiga är inte hur folk röstar - utan vem som räknar rösterna.
När jag tar del av svenska folkets åsikter om kungahuset känner jag starkt för Stalin. Folk verkar inte veta vad de egentligen tycker, och därför kommer någon annan att bestämma åt dem. De vill ha en konung, men samtidigt inte. Det moralrojala får mig att vilja kräkas.
Poängen med kungahuset har länge varit att monarken sitter tills fan löser av honom. Det är ett livstidsjobb. Det är den principen som gjort kungahuset unikt. Där sitter en figur med krona på huvudet och spira i handen, år ut och år in.
Men det verkar som om folket vill ha skifte på tronen, att den nuvarande monarken ska avgå till förmån för kronprinsessan Victoria.
Gullighetsfaktorn har tagit över i bedömningen om vem som ska representera svenska folket och vårt land. Folk vill ha en söt och präktig monark, en harmonisk kungafamilj som gör sig bra på bild och gör korv till jul. I tv så att mormor och barnbarnen kan titta.
Då funkar det inte med någon som har ett privatliv som inte gör sig bra på bild.
Svenska folket har blivit jolliga. Ser vi tillbaka historiskt så har det inte alltid varit så. Våra förfäder vattnade sina hästar vid Nevas stränder, gåvo örnar föda i österland och visade Moskoviterna att det svenska stålet biter.
Dessutom har kungligheterna alltid haft ett intensivt och okynnigt sexliv.
Det har varit levnadsglada typer.
Och nu vill vi ha en monark som är präktig. Inte en som förekommer på bilder där kvinnor är nakna. Fy så hemskt!
Fast kanske har jag fel och folket rätt. Det kan vara en intressant utveckling att låta folket spontana medialt inducerade åsikter också bestämma vem som ska vara monark. Som ett led i den moraliska upprustningen.
Då kan vi återinföra principen om valmonarki. Denna institution bars ju tidigare upp av maximen att vi svenskar ansåg oss ha rätten att konung taga, men ock vräka.
Ty grundprincipen var långt tillbaka att kungen var någon som vi hade nytta av. Ursprungligen någon som skulle med magi ge goda skördar och skydda riket mot dess fiender, upprätthålla inre ordning och se till att välfärden växte. Eller så kom det ofred, missväxt och elände med kungen.
Och då avsattes han. Sannolikt bäst genom att slås ihjäl.
Och om kungen inte gör sig bra på bild, så innebär det, i denna publikdemokratins tidevarv, avsättning. Samt ett nytt nylle tillsättas, som är söt och präktig, ger folk det sammanhang som käbblande politiker inte klarar av längre.
Vi kan erinra oss Torgny lagmans ord till den dåvarande kungen, som blivit högfärdig och despotisk. På tinget i Uppsala sade Torgny något i den här stilen till mallgrodan:
"Om inte du gör som vi säger så kommer vi att överfalla dig och slå ihjäl dig eftersom du ställt till med så mycket ofred och annan elände. Det har vi gjort förut. Kom ihåg att vi dränkt fem kungar i källan här bredvid tidigare, när de inte lyssnat på oss utan varit lika övermodiga som du är"... Det kanske är en skröna, men grundprincipen finns där, att kungen har mandat från folket. Den traditionen inskränktes under Vasatiden fram till nu. Kanske är det dags att ändra på den saken. Att avreglera kungahuset.
Och låta folkets nycker bestämma vem som ska inneha kronan.
Däremot kommer vi aldrig att slippa ifrån att någon sitter där längst upp och skiner. Vi kan kalla vederbörande konung eller drottning, president eller riksföreståndare, statsminister eller talman, men behovet av att någon förkroppsligar den samhälleliga gemenskapen är evigt.