Königson ett namn att minnas
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Frågan är vad vi ska säga om att August Strindberg, på fjortonde plats, hamnar efter inte bara Carl Larsson och Astrid Lindgren utan också Evert Taube?
Makterna, hade han själv förmodligen sagt. Själv har jag svårast att smälta att Ingemar Stenmark överhuvud taget inte ens finns med på en lista där inte bara Björn Borg utan också Zlatan finns med? Stenmark fick ju på sin tid hela Sverige att stanna och dåvarande statsministern, Thorbjörn Fälldin, avbröt till och med till Gösta Bohmans förtret, regeringssammanträden för att se när han åkte. Nog borde det, tycker jag , ha räckt för att han skulle slagit ut både Svennis och Kjell-Olof Feldt.
Ett namn som också saknas bland de hundra är Ture Königson. I dag ett ganska bortglömt namn men för i dessa dagar exakt femtio år sen tävlade Königson med en annan göteborgare, boxaren Ingemar Johansson, om medieutrymmet. Det var Ture Königson som med sin nedlagda riksdagsröst i maj 1959 avgjorde hela den omstridda ATP-reformen och att det därmed sattes punkt för en av 1900-talets mest långdragna politiska strider.
Bland annat hade pensionfrågan både varit föremål för folkomröstning 1957 och något så ovanligt som ett extra riksdagsval i juni 1958. Utgången var ändå oviss eftersom det vägde jämnt i andra kammaren. I sämsta fall riskerade det att bli lotten som skulle få avgöra.
I Ulla Lindströms dagböcker kan man avläsa den förtätade stämningen, både i kammaren och internt inom den socialdemokratiska regeringen vars existens också stod på spel.
Königson hörde till de så kallade arbetarliberalerna - det fanns såna inom folkpartiet på den tiden. Han hade sin riktiga arbetsplats på Götaverken och redan i januari 1959 hade han deklarerat att han inte skulle kunna se sina gamla arbetskamrater där i ögonen om han bidrog till att lösningen på deras pensionsfråga gick om intet eller ytterligare försinkades. Därför kunde han heller inte följa sitt eget parti hela avslagsvägen ut, meddelade han och hade därmed tagit steget ut ur anonymiteten.
Pressen på honom att ändra sig blev hård, men han stod pall. Varken folkpartiledaren Bertil Ohlin, eller upprörda borgerliga väljare kunde få honom in i partifållan igen.
I avgörandets stund la Königson ner sin röst, vilket innebar att pensionsreformen gick igenom med de historiska röstsiffrorna 215-214 och en nedlagd.
I en politisk kultur som vår, där följsamhet mot det egna partiet annars är det normala, var det något oerhört. Det är svårt att komma på någon enskild riksdagsman under hela 1900-talet som förmått visa samma mod att följa sitt eget samvete i en stor fråga. Så nog är Ture Königson väl värd att bli ihågkommen.
Att sen inte heller ATP i längden visade sig vara pensionsfrågans slutliga lösning är vi ju i dag, ett halvsekel senare, smärtsamt medvetna om, men det kunde ju knappast han rå för.