Om Ingvar Kamprad skulle få för sig att flytta till Piteå och ta med sig sina 200 miljarder skulle förmögenhets- och inkomstSKILLNADERNA i trakten öka högst väsentligt. Men det skulle inte bli några större KLYFTOR så länge skolor och sjukhus, bostadsstandard och Apotekets öppettider, inte förändrades väsentligt.
En klyfta är en ravin, ett hinder, en flod som är omöjlig att komma över, medan en skillnad inte är lika avgörande. Det är därför lite kontraproduktivt att politiska debatter handlar om det ena men menar det andra. De som inte förstår att separera ”skillnad” från ”klyfta” förstår inte heller samtiden. Det som borde intressera oss är att försöka hitta de barriärer och trösklar som förhindrar att människor utvecklas och själva kan ta kontroll över sin tillvaro. Inte stirra oss blinda på att det finns före detta fascistiska alkoholiserade skattesmitare som har mer pengar på banken än vi själva. Det senare kan vara irriterande, men bör inte låta oss bli förblindade av avundsjuka.
På den tiden välfärdsposter som bostadsstandard och mathållning var högst varierande mellan olika samhällsgrupper kunde politikerna lätt hitta lämpliga insatser. Det var 1800- och 1900-talets stora projekt att röja undan dessa klyftor.
Problemet var inte att veta vad som behövde göras, utan att finansiera nödvändiga beslut. I dag är det snarare tvärtom. Politikerna sitter på enorma resurser, men har svårare att hitta insatser för minskade klyftor som är lika effektiva som på farfars tid.
Det är lätt att föreställa sig vilken oerhörd samhällsförvandlande kraft som fanns bakom beslut om att införa skollunch för alla, eller när hushållen begåvades med egen toalett och varmvatten. Men sen då?
Problemet i dag är att vi har en ekonomi som är mer innovationsdriven än tillverkningsdriven. Fundamentet är fortfarande traditionell industriell produktion, men själva utförandet har i kunskapssamhällets era kommit att premiera talanger och nyckelpersoner allt mer, medan de rutinartade arbetsuppgifterna kan utföras varsomhelst i världen. Arbetaren har gått från att vara ett centralt kugghjul i kapitalstens maskineri till att bli en ”medarbetare” i en flexibel organisation. Kugghjul kunde förhandla till sig en bra lön, medarbetaren är inhyrd och har inte samma styrkeposition. Några kan skaffa sig guldkant, andra blir marginaliserade. Därmed försämras också den vanlige arbetarens förhandlingsposition.
Den nya ackumulationsregim som kapitalismen klivit in i, för att använda marxistiskt språkbruk, är inte lika lätt att få bukt med som när kapitalet nöjde sig med att ha sin bas i en och samma nation. Eller när tillverkningen var geografiskt inhägnad och lättbergriplig.
Kanske skulle den politiska diskussionen om klyftor (och skillnader) må bra av att vi också analyserar vad samhällsförändringarna innebär för strävan efter jämlikhet. Det går inte i den globala ekonomin att återupprätta förra årtusendets strukturer bara för att vi vill. Politisk vilja är bra, men värdelöst utan att också kombineras med insikt om vad vi kan göra. Kan vi inte gå på vatten, trots att vi vill, så bör vi också undvika att formulera politiska program som bygger på att den förmågan finns. Och den som inte kan skilja på skillnader och klyftor är fastlåsta i en tankeregim som gör dem oförmögna att analysera samtiden. Och kan den som inte förstår samtiden påverka framtiden positivt?