Under Tour de Ski fick svenska folket lära sig mantrat ”kliv, kliv, överlev” under skidåkarnas smärtfyllda klättring uppför den äckligt branta slalombacken i Vad di Fiemme.
Det gällde att ta steg efter steg och bara fortsätta, även om det var tungt och motigt.
Så är det även för statsminister Stefan Löfven och hans regering. Det rödgröna minoritetsregerandet är ingen dans på rosor.
Men trots det och trots alla utskällningar från borgerliga opinionsbildare kan Löfven peka på ett antal resultat under sitt första regeringsår.
I onsdagens partiledardebatt i riksdagen konstaterade han att Sverige har den fjärde starkaste tillväxten och investeringstakten bland EU:s medlemsländer, att det statliga budgetunderskottet har halverats, att 70 000 fler har ett arbete att gå till, att både ungdoms- och långtidsarbetslösheten minskar.
Löfven kan även pricka av ett antal socialdemokratiska vallöften som redan nu har förverkligats.
A-kassan har höjts. Den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen har slopats. Det satsas miljarder på höjda lärarlöner och mindre klasser i lågstadiet.
I statsbudgeten för 2016 investeras mer i bostadsbyggande, järnvägsunderhåll, näringspolitik och vuxenutbildning.
Med tanke på att Socialdemokraterna förfogar över bara 31 procent av riksdagens mandat är det ett förvånansvärt gott utfall.
Men de parlamentariska realiteterna ger ett obönhörligt besked. Den som har 31 procent av rösterna kan aldrig räkna med att få igenom 100 procent av sin egen politik.
Hen måste samarbeta och kompromissa med andra för att överhuvudtaget få igenom någon form av politik.
Men det är inget unikt för Löfven. Så är det för varje annat parti i dagens riksdag. Inget parti, ej heller något av de traditionella blocken, är i närheten av en majoritet.
Därför behövs mer av samarbete över block- och partigränserna för att Sverige ska vara möjligt att regera även på lång sikt.
Mer än någon annan svensk politiker har Stefan Löfven insett det.
Redan från dag 1 som socialdemokratisk partiledare har han velat luckra upp den gamla sterila blockpolitiken. Som statsminister har han även lyckats få tillstånd flera breda överenskommelser – bland annat om försvaret, bromsen i pensionssystemet och migrationspolitiken.
I partiledardebatten var Löfven även tydlig om han gärna ser fler uppgörelser.
”Jag välkomnar de många överenskommelser som slöts förra året, jag ser fram emot fler. Tillsammans bygger vi Sverige starkare”, sa han.
Det finns dessutom en rad politikområden som skulle tjäna på en bred politisk förankring. Bostadspolitiken och energiförsörjningen är två exempel. Både företag och enskilda hushåll, som gör stora bygg- eller energiinvesteringar, ska veta att det finns långsiktiga och fasta spelregler, som inte riskerar att förändras i samband med eventuella regeringsskiften.
Men det krävs två för en tango. Det räcker inte med att Löfven vill luckra upp blockpolitiken.
Det måste också finnas en vilja och beredvillighet hos hela eller delar av den borgerliga alliansen för att göra upp med den S-ledda regeringen.
Historien lär. Det är breda uppgörelser – inte aggressiv konfrontationspolitik á la MUF och KDU – som fört Sverige framåt.
Minns kohandeln på 1930- och 1950-talen, Hagauppgörelserna 1974 och 1975, samarbetet om den stora skattereformen 1991 eller budgetsaneringen 1995–98.
Det är inte politiska stridstuppar, utan samarbetsingenjörer som Edén/Branting, Erlander/Hedlund och Carlsson/Westerberg som byggt landet.