Under de senaste åtta åren med borgerligt styre och de klyftor de har skapat i det svenska samhället tillsammans med sverigedemokraternas intåg i riksdagen för fyra år sedan har de båda bidragit till en smygande högerextrem normalisering.
Även de flesta som inte delar Sverigedemokraternas nationalistiska och konservativa världssyn är ändå fullt delaktiga i den normalisering som görs, exempelvis genom att inte ifrågasätta deras mediala utrymme, både på nyhetsplats och nu i valtider, annonsutrymme i erkända svenska dagstidningar.
Alla som ser det som fullt normalt att Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti får tillstånd att ha torgmöten genom att dra till med demokratikortet är en del i den normaliseringen.
Alla som inte, ens lite, är kritiska till polisens handlande vid dessa torgmöten och de tillhörande motdemonstrationerna är en del i den högerextrema normalisering som sker. Alla som tror att socialdemokrater och vänsterpartister är kommunister är en väldigt stor del i den, just nu, nazistiska normaliseringen. Alla som tror att alla som tar del i dessa motdemonstrationer är vänsterextremister är en väldigt stor del i normaliseringen. Att inte säga ifrån är att acceptera. Vad gör du?
Mitt i denna normalisering finns det trots allt de som inte accepterar nazismens framfart i det svenska samhället, de som faktiskt kliver fram och sätter ned foten och meddelar omvärlden att vi inte kan ha det så här.
Den organisering som görs på den vänstra sidan på den politiska linjen är större nu än på flera år. Kan det bero på att nazismen i dess fulaste form målar upp en så självklar måltavla att den inte går att undvika? Den borgerliga alliansen i all ära, men trots att siffror på utförsäkrade och ökade socialbidragstagare är helt oacceptabla så sker den kampen mer i det tysta.
Det tenderar nästan att bli så att ju större hotet är desto större blir också motståndet. Kanske är det därför som fjortontusen personer samlades i Stockholm i lördags för att visa sitt missnöje, medan nazisterna marscherade runt i staden.
Själv kan jag knappt, hur jag än söker i mitt vokabulär, formulera min avsky över att det får ske i dag.
Du som tycker att jag känner fel, att ”alla ska få tycka och tänka som de vill”, det är bland annat ditt fel att den högerextrema normaliseringen har fått fortgå i den här utsträckningen.
Samtidigt som allt det här händer skapas även en form av ringar på vattnet. Ja, nazister demonstrerar, men de känslor som nazisterna rör upp bidrar även till Alliansens kommande fall den fjortonde september. Den som i förra valet inte kunde släppa den kittlande känslan på nån tusenlapp mer i månaden kan numer inte se varför en tusenlapp mer i månaden skulle vara viktigare än minskade klassklyftor, en trygg välfärd och nazistfria gator.
Nej, jag tror inte ens den mest inbitna Joakim von Anka skulle välja nazismen före pengar. Människovärdet och tron på jämlikheten i Sverige har växt sig stark. Allianspartierna försöker dra fram sitt, redan utslitna valfrihetskort ur kavajärmen, men svenska folket synar bluffen.
Man behöver inte många celler i huvudet för att kunna koppla samman Sveriges fallande välfärd, ökade klassklyftor och ökad utsatthet med Sverigedemokraternas höga opinionssiffror och nazister på våra gator.