Klasskamrater i politiken
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Som tröst för att det inte blev så långvarigt fick han sen fungera som ordförande i Karelens högsta Sovjet fram till 1956.
Men det finns en annan landsflyktig finländare som haft en ännu mer central roll i karelsk historia, Kuusinens klasskamrat från läroverket i Jyväskylä, Edvard Gylling. Bägge följdes länge åt. Begåvade gossar. Anslöt sig redan som studenter till arbetarrörelsen och ingick också i den röda regeringen under inbördeskriget 1918.
I Gyllings fall verkar det dock ha varit rätt motvilligt. Han åtog sig posten som finansminister av ren ansvarskänsla, fast hans håg låg mer åt statistik och jordbruk. (Om man så vill ett parallellfall till skräddaren Halme i Väinö Linnas "Upp trälar").
Just ansvarskänslan tycks ha varit stark hos Gylling. När de röda var slagna i slutet av april 1918 och endast de vitas hämnd återstod valde han att bli kvar i Viborg, när Kuusinen och de andra röda ledarna satte sig i säkerhet på den ryska sidan.
I stället valde han att fly västerut och lyckades, via Helsingfors och Åbo, ta sig till Stockholm, för att sen, på Lenins tillskyndan, sättas i ledningen för det nya Karelen som på 1920-talet blev en fristad för tusentals flyktingar från den röda sidan men även lockade radikala amerikafinnar och kommunister från svenska Norrbotten. Där, vid Onegas stränder, hoppades de få vara med och bygga den socialistiska stat de dittills bara drömt om.
Och i början tycks det ha gått riktigt bra. Skolor byggdes, byar elektrifierades, finsk kultur gynnades och Gylling själv var populär.
Som han - kanske lite väl okritiskt - skildras av Anna-Lisa Sahlström i hennes nyutkomna bok "Den sista fursten" var han nästan för god för denna värld. Och definitivt alldeles för god för Stalins värld.
De mörka molnen började hopa sig mot slutet av tjugotalet. Alla finska kommunister i exil gillade inte Gyllings politik, beskylld för storfinsk nationalism avsattes han 1935 och kallades till Moskva där han i likhet med så många andra "försvann".
Det har ju, inte utan fog, sagts att Stalin hade ihjäl fler kommunister än Hitler hann med.
Men hans gamle klasskamrat Kuusinen då, hur gick det för honom? Jodå, han rörde visligen inte ett finger för att hjälpa varken Gylling eller någon annan av sina landsmän. I stället fortsatte hans egen stjärna att stiga allt högre, både inom den internationella kommunismen och sovjethierarkin.
Vid sin död 1964 satt han i självaste politbyrån.
Okänslighet för andras öden och en god del tur tycks ha hjälpt Kuusinen att bli den store överlevaren. I den litteratur som finns om honom framtonar en briljant teoretiker men kallhamrad cyniker; en människa av den sort som det inte finns skäl att beundra men som man ändå kan fascineras av.
Men att det är Gylling, inte Kuusinen, som rätteligen borde stå staty är det nog ingen tvekan om.