De senaste månaderna har klasshatet diskuterats i spalterna. Men här i Almedalen är det inte mycket hat närvarande. Det är kindpussarnas och försoningsmiddagarnas förlovade paradis. Det är som att vandra runt i en tredimensionell P1-kanal som doftar fläder, smakar rosé och känns som smekningen av en ljum havsvind.
En förklaring till att Almedalen är så attraktivt som ofta glöms bort är att det inte regnar här speciellt ofta. Det är lättare att älska sin nästa om sommarsolens leende bär oss under sina vingar, än om det regnar och är kallare än en blaskig julafton. Klimatet spelar alltså roll. Men förstås också den politiska traditionen i vårt land. Sverige är inte det politiska hatets hemland. Vi står för samförstånd, dialog, handslag och rationella kompromisser.
Den svenska modellen är inte bara organisationer som Konsum, fackföreningar och Försäkringskassan. Det är också tanken att vi kommer längre i det långa loppet genom fredliga överenskommelser än genom en öppen kamp. Därvidlag är alltså Almedalen ett exempel på att de härskande grupperingarna i vårt land har en samförståndskultur som ledmotiv för sitt agerande. Ingen kan få allt, men alla ska få nått när delningen av det politiska bytet sker.
På så sätt var Fredrik Reinfeldts Almedalstal häromdagen intressant. Han talade länge och ingående om sina möten med det arbetande folket. Och det var inte någon elegant retorisk honnör till människorna i sektor 24-7 (de som jobbar 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan). Utan det var en långdragen och övertydlig markering om att Moderaterna vill vara lönearbetarnas allierade. Att det är arbetet som ska stå i centrum. Att sysselsättningen inom välfärdssektorn måste premieras.
Av publikens reaktioner framgick att de först uppskattade hovnigningen till slitvargarna i välfärdsbranschen, men efter ett tag tyckte det blev lite tjatigt med allt snack om alla dem som jobbar på nätterna för att upprätthålla vård och omsorg, trygghet och ordning.
Skälet till att folket i publiken skruvade lite på sig är förstås att de som frekventerar Almedalen visserligen inte skiljer på arbete och fritid, men samtidigt inte jobbar nattskift med att jaga buset på stan eller vårda svårt sjuka på samma sätt som poliser eller sjuksyrror, och framförallt inte sliter för futtiga löner.
När statsministern talade vände han sig alltså egentligen inte till Almedalspubliken utan till de icke närvarande, de som har ett riktigt jobb att sköta, fast utan mingelmat som bonus. Till människor som nästan aldrig får en trerätters-middag på restaurang betald av någon annan. Och budskapet var alltså att Moderaterna fortsätter att sträcka sig till den stora hårt arbetande grupp som inte har råd att åka till Gotland och bo på hotell med guldkranar.
Budskapet riktade sig till de icke närvarande, men som avgör maktfördelningen vid valurnorna. Det var också en pedagogisk påminnelse till publiken, en påminnelse om att det Almedalsliga välståndet bygger på det välfärdsindustriella komplexets existens. Där plattformen är anställda i kommun och landsting och överbyggnaden består av symbolanalytikerna som frekventerar Almedalen.
Sammanfattningsvis. Moderaterna fortsätter att utmana Socialdemokraterna om vem som ska organisera det arbetande folket. Utan hat. Med samförstånd som metod. Frågan är hur arbetarrörelsen ska möta detta. Genom att satsa på klasskampen, klasshatet och kampen? Eller tävla med Reinfeldt i samförståndsbranschen?